nytt försök

Ibland har man tur. Delägarna var inte nöjda med bilden till broschyren, faktiskt inte för att jag ser ut som ett freak, de är för hövliga för att kommentera detta, men för att bakgrunden var för "rörig". Borde inte ha varit en överraskning när vi stod mitt på torget i lunchrusningen. Så idag ska vi omfotograferas. Troligen blir det framför de läderinbundna böckerna i biblioteket. Alternativt vid öppna spisen. Jag vet inte jag; gjorde mig iaf besväret att tvätta håret imorse. Nu har modellyrket aldrig varit aktuellt för mig, men inser mer och mer att det inte vore något för mig, vilken ågren.

nytt alter ego

En kollega och jag har blivit utvalda att delta i en osedvandligt fånig broschyr som skall delas ut till studenter under nästa år. Tanken är att vi skall marknadsföra vår arbetsplats mot studenter så att de vill jobba här när de pluggat klart. Det var en journalist och en fotograf här förra veckan. Journalisten ställde mycket seriösa frågor som vi svarade mycket seriöst på. Sedan ställde fotografen upp oss i snålblåsten på torget utanför kontoret och fotade i säkert en halvtimme.

Idag skickade fotografen bilden som skall vara med i broschyren. Jag höll på att ramla av stolen. Min kollega som är relativt nyanställd och därför fortfarande är pigg och fräsch ler och ser allmänt förtroendegivande ut medan jag ser ut som Åsa Waldau från Knutby-sekten! Jag har aldrig tyckt att jag är lik henne föurt. Vad ska jag göra? Turligt nog har alla mina vänner slutat plugga så ingen jag känner lär få broschyren. Möjligen kan jag bryta mig in hos förlaget och elda upp samtliga exemplar?

rörigt

Vi har varit hemma i tre dagar efter semestern och jag undrar redan om vi öht har varit borta. Jobbet är en sak, där är det alltid stressigt och jag har gett upp tanken på att ligga i fas med det jag borde göra för länge sedan. Men i övrigt. Suck. Hemmet är fortfarande kaos. Jag får inte kartonginnehåll att gå ihop med möblemanget. prylar överallt. Vi har inte kunnat ha kalas för lilla räkan eftersom det knappt går att ta sig in i hallen för alla kartonger och byråer och kassar. Jag har inte betalat mina räkningar eller öppnat posten på två veckor.

Alla olika farmödrar och mormödrar vill träffa oss för adventsmys och lilljulaftnar. En redig plastmamma borde också ta sig an pepparkaksbak och julpynt antar jag. Jag gillar inte ens julen särskilt mycket.

Tur att lilla räkan är en solstråle. Igår sa han att han skulle ordna en pannkaksfest när lilla räkans pappa och jag gifter oss.

hetsmaja

Ibland tvivlar jag verkligen på min förmåga som potentiell förälder och plastdito. Jag är en ganska hetsig och otålig person och kan därför bli näst in till galen när det tar lilla räkan en kvart att få på sig ett par strumpor eller när han äter tre riskorn i taget istället för att ta normala tuggor. När vi träffar andra barn inser jag att han är en ÄNGEL. Han skriker aldrig i leksaksaffärer, kör aldrig utpressning (i stil med "jag kommer bara med om jag får en glass"), börjar inte gasta som besatt om han får grönsaker till maten osv. Och ändå kan jag vara så otålmodig. Känns otacksamt mot stackars lilla räkan.

Men sedan, när vi kryper ned under lilla räkans täcke och han vill leka att vi är surikater och att jag är en surikatmamma som hittar ett övergivet litet surikatbarn (dvs. honom) förstår jag vilken tur jag har som får vara en del av lilla räkans familj och att han - trots mina stressutbrott - verkar tycka om mig.

längtar/längtar inte

Nu drar vi snart. Skall bara pysa ned till Centralen och växla till mig lite utrikiska pengar. Ser fram emot att vara på plats men längtar inte efter 13,5 timmar i ett flygplan (med mellanlandning på Kanarieöarna kl 6 imorgon bitti). Jag lär antagligen få blodproppsnoja och jogga omkring i planet hela natten. Stackars lilla räkans pappa som har två galenpannor att hålla reda på. Fast lilla räkan går ju att muta med lego och geléhallon. Men snaaart... värme, bada, sova, läsa...

motstånd

Vi skall åka på semester imorgon, jag har längtat som en galning, tjatat öronen av min omgivning om hur najs det skall bli och målat solar i min almanacka på alla dagar nästa vecka. Nu när det är dags att leta rätt på passet någonstans i alla flyttkartonger, snoka reda på sommarkläderna (som jag kommit på att jag inte kan ha längre eftersom magen blivit så stor) är det nästan så att jag inte har lust att åka. Eller jag längtar fortfarande efter att vara på plats och bada och läsa böcker och jaga lilla räkan men mitt motstånd mot att ta fram resväskan, packa, ladda alla elektriska apparater och springa till apoteket är enormt och nästan så att jag nästan skulle välja att stanna hemma för att slippa genomföra allt det där. Vad är det med mig?

inget svar på tal

Träffade en gammal bekant på stan för ett tag sedan. Det blev ett lite märkligt möte, han blev väldigt personlig väldigt snabbt och berättade om sina studier, jobb och flickvän medan jag inte riktigt kände för att tuta ut allt som hänt mig de senaste åren sådär på tunnelbanan. Jag svarade dock hövligt och ärligt på hans frågor om var jag bor, min "status", familj osv. Sedan kom det, när han sa "det var knappt jag kände igen dig, för sist vi sågs var du verkligen smal". Jag svarade (dumt nog) "men du, jag är gravid det är kanske det?". Varpå han sa "nej, nej, det ser jag väl, det är inte det, du var verkligen mycket smalare då".

Suck. Jag är 34 år men har fortfarande svårt att hantera kommentarer om min kropp. Det stör mig oerhört att jag går och tänker på det, istället för att bara konstatera att hans åsikt inte viktig. Fast det som stör mig mest är att jag inte hade svar på tal utan bara mumlade något om att tiden går och klev av tåget. Jag misstänker att han kommer tro att det är okej att säga sådär till folk och fortsätta med det.

Nähej, nu skall jag gå till köket och se om lilla räkan lämnat kvar något av sitt lördagsgodis.

vindröm

Inatt drömde jag att jag var på restaurang med min mammas man och att jag drack ett glas rödvin. Precis när jag druckit upp kom jag på att jag är gravid och att det var ganska osmart att dricka vin. Jag kunde inte fatta hur jag kunde vara så dum att jag glömde att jag skall ha barn och konstaterade att jag kommer att bli en riktig skitmamma. Dessutom försökte jag komma på en massa orsaker till att det inte var så farligt.

Förutom att genomgå den sedvanliga självterapin efter en dröm ("det var en dröm, det var en dröm, det var en dröm") har jag gått och varit småorolig under dagen för att jag faktiskt skall glömma att jag, som lilla räkan säger, "har en bebis i magen". Att sköta mig så att pluttskrutten inte far illa är nog den viktigaste uppgiften jag haft. Jag tror inte jag skött mig illa på något sätt så långt men nu har jag blivit orolig för att jag kommer att göra en massa dumheter om jag inte konstant tänker på det.

från arg till mes?

Efter förra veckans olika raseriutbrott synes jag har blivit mild, förstående och tillmötesgående. Folk gormar och kräver precis som förra veckan, men på något sätt rinner det av mig nu. Det är säkert bättre för min själsfrid, omgivningens uppfattning om mig och världsfreden i största allmänhet. Men jag måste säga att jag tyckte att den ursinniga sidan av mig själv var mycket mer spännande än det sedvanliga meset. 

som om inget hänt

I alla familjer (tror jag) finns det en eller ett par saker man bara inte pratar om. Väldigt frustrerande när man är den som på något sätt berörs eller är föremål för det där förbjudna ämnet. Ibland kryper de där frågorna upp till ytan ändå, det är som att de vill bli avhandlade fast människor försöker lägga locket på. Upplevde det igår igen. Inte med min egen familj (vi har våra no-nos också, tro mig) men det berör mig likafullt.

En person kommer in på ämnet i fråga, inte alls i "nu skall vi göra upp en gång för alla"-stil, det kommer bara upp ganska naturligt i konversationen. Klassisk pinsam tystnad. Jag försöker plocka upp en tråd för att prata vidare om det, fortfarande utan att på något sätt anklaga. Tyst igen. Någon berömmer maten och sedan pratas det vidare som om inget hänt.

likörglas och fruktknivar

Jag vet, jag vet, jag vet att detta är lyxproblem, men det ÄR lite jobbigt när två vuxna människors bohag skall flyttas ihop. Det är inte bara att ställa upp servisen i köksskåpet, för där står redan en servis.

Jag äger en hel del prylar som jag är lite kluven till och det gör mig faktiskt lite ledsen. Några exempel. Jag har fått tolv (!) likörglas i finaste kristall. Oddsen för att lilla räkans pappa och jag skall ha en middag där det serveras likör är inte jättestora. Och om vi skulle få för oss att dricka likör på en middag skulle vi vara så fulla när vi väl kom så långt att jag inte skulle ha en tanke på att plocka fram likörglasen från 1800talet eller vad det är. Samtidigt som de är en gåva från fina snälla rara släktingar. Ett annat exempel är tolv (igen) fruktknivar från 30-talet, jättecoola, med bakelitskaft i olika färger. Jag har mycket svårt att se lilla räkan, lilla räkans pappa och mig sitta vid köksbordet och skala frukt med fruktknivar. När jag äter frukt skalas ingenting. Har alltså aldrig använt dem. Men de är jättefina och en gåva från någon som står mig nära. Sådär håller det på. Ovanpå detta kommer att lilla räkans pappa och jag tillsammans har sju stekpannor, tio kastruller, tre fulla serviser, 10 linnedukar och 30 påslakan. Jag tror vi får öppna en second hand-butik.

Tack och lov är det allahelgonahelg. Jag skall pallra mig iväg till kyrkogården och tänka på det som är viktigt istället för likörglas och fruktknivar.

 

bussigt

Idag tror jag att jag lärde mig något om människans inneboende godhet. Min kollega som jag fräste åt igår hade gått och grunnat på att jag uppenbarligen har för mycket att göra och hur han skall kunna hjälpa mig (obs att han har 40 års yrkeserfarenhet och är en av de högsta hönsen på firman). Så när jag var på ett möte idag tog han en av mina JÄTTEpappershögar på skrivbordet och sorterade in dokumenten in rätt pärmar. Sedan hade vi ett samtal om balans i livet och vikten av att säga ifrån (inget nytt iofs men jättesnällt). Det jag har lärt mig av det här är - på gott och ont - att det lönar sig att visa när man är arg/besviken/ledsen. Hade jag som vanligt lett lite käckt hade han nog inte kommit på att jag är överlastad. Men det var det snällaste en kollega gjort för mig på väldigt länge.