Sofia Rapp Johansson

För några dagar sedan läste jag en intervju med Sofia Rapp Johansson, som skrivit diktsamlingen "Silverfisken" och romanen "Tills skulderbladen blivit vingar".

Hon blev våldagen av sin pappa när hon, som hon säger själv "fortfarande hade blöjor och vällingmage". Scenerna som spelas upp inför mitt inre öga sedan jag läste intervjun är helt vedervärdiga. Det där hemska primitiva i mig, när jag bara tänker på hämnd och straff, vaknar till liv.

Med tanke på alla förskräckliga saker människor är kapabla till har jag ibland svårt att fokusera på mitt eget lilla liv.

Shes back!

Oftast går saker åt fel håll. Ibland går det dock rätt. Som idag, när jag såg att min bloggkompis Härlig är tillbaka. Hurra hurra hurra!

billgelish!

Fin far hade en osedvanligt svårläslig handstil. Enligt uppgift skall detta ha berott på att han var vänsterhänt men tvingades att skriva med höger hand i skolan. Oavsett hur det förhöll sig med detta var det svårt att läsa det han skrev, både för honom själv och andra.

En gång travade han iväg till mataffären med sin egenhändigt författade inköpslista. Väl framme i butiken irrade han runt där en lång stund för att leta efter "klotlurp" innan han gav upp. Det var inte förrän han kommit hem igen han förstod att det var glödlampor han skulle köpa.

Jag har, tycker jag själv, en helt acceptabel handstil. Enligt andra är den dock också mycket svårtydd ("du skriver väldigt fint, men jag kan inte läsa det" säger Lilla räkan). Tyvärr måste jag nu ge kritikerna delvis rätt. Jag kom just från ett möte under vilket jag skrivit en lista med saker jag ska göra. Mellan "bolagsordning" och "Olof angående utredning" står det "billgelish!".

Nu hoppas jag för mitt liv att det bakom "billgelish" inte gömmer sig något för ärendet mycket viktigt jag tagit på mig att fixa.

The botten is nådd

Nu har det gått för långt.

Jag började gråta när Kickki Danielsson sjöng "Amazing Grace" i teve. Inte för att det lät illa, utan för att jag, just då, tyckte det var fint.

The botten is nådd.

Lillbebban

Väninnan M fick barn för några veckor sedan. Alldeles, alldeles för tidigt. Såvitt jag förstår har allt gått förhållandevis bra. Bebisen är så liten, så liten, så det går ju knappt att fatta. Hela familjen bor på neonatalavdelningen tillsammans. Jag blir alldeles darrig när jag tänker på dem. Lilla smulan i en kuvös. Håller tummarna nu.

Nu får du växa till dig lite, Lillbebban. Snart ska jag be Pluttskrutten visa dig några konster. Idag har hon matat ljusstakar med äpple. Det var tydligen väldigt roligt. Lägg på dig några kilo och säg åt din mamma att rulla hit dig så får du se.

järnkvinnan

Ända sedan jag började jobba igen, för hela tio arbetsdagar sedan, har jag vandrat runt som i koma. Varit supertrött oavsett hur mycket eller lite jag sovit, blivit anfådd av att gå mer än tio meter i rask takt och haft hjärtklappning. Detta har fått min hypokondriska sida att blomma ut för fullt, med resultat att jag ställt självdiagnoser om både det ena och det andra. Jag har också hetsätit godis dagarna i ända i tron att jag ska få sköna sockerkickar.

Mina störtjobbiga symtom visade sig bero på sketen enkel järnbrist. Det var ju skönt, men känns liksom lite... futtigt. Och godis som medicin är väl uteslutet nu?

no lull-lull

Jag var hos barnmorskan är idag. Mödravården är fantastisk. Gratis omvårdnad till mestadels friska människor. Jag tackar och tar emot.

Idag gick dock halva samtalet åt att diskutera när jag skulle sluta jobba. Jag sa - helt ostrategiskt - att det är ungefär det sista jag funderar på just nu. Nu har jag fått i läxa att fundera på det till nästa besök.

Eftersom jag tyckte detta var så komiskt passade jag på att berätta det för Bossen när jag kom tillbaka till jobbet. Då gormade han så det hördes över halva våningsplanet: "Sluta jobba? Du har ju för f-n just börjat jobba."

Haha. Det är min melodi. Inget lull-lull. Vi kör tills huvudet brakar i kaklet.

Blocket, del 2

Blocket är underbart. Nu har vi sålt frysboxen till Omar och tältsängarna till Niklas. Omar passade på att fråga om vi kunde fixa jobb till honom också. Niklas skjutsade hem mig och gav mig dessutom dricks för att han var så nöjd med sitt kap.

Jag har gjort tiotalet Blocketaffärer och fått möta massor av roliga typer. Åkt längst ut på gröna linjen för att köpa en resestol till Pluttskrutten. Till Huddinge för att lämna en 80talspall.

Någon borde göra ett teveprogram om Blocket och Blocketmöten. Så, om nu någon snajsig teveproducent läser detta och snor idén - kom ihåg var ni läste det.

Blocket

Jag har ett par Blocketanonnser ute. Uppenbarligen säljer vi frysboxen alldeles för billigt.

Det började ringa 10 minuter efter att jag lagt ut annonsen (klockan 23 på kvällen). Jag stängde av mobilen kl 00:20 efter ytterligare fyra samtal. Första frysspekulanten ringde sedan kl 06:20 nästa morgon. Igår hade jag säkert 30 missade samtal, 15 sms och 20-talet mejl om fryseländet. Jag har aldrig varit så eftersökt i hela mitt liv. Eftersom Omar var först ill kvarn får han köpa frysboxen idag.

Frågan är vilken ursäkt jag skall ha för att inte fokusera på mitt arbete nu.

Olaga intrång

Lilla räkans fröken berättade för oss idag att klassen förbereder sig för att skriva deckarhistorier. När barnen fick frågan om vilka brott de kände till svarade Lilla räkan: "Olaga intrång."

Olaga intrång. Mitt juristhjärta smälter.

stadsdelsförvaltningshandläggartjänst ledig?

Ibland funderar jag på alternativa yrken för min del. Just nu ligger handläggare på stadsdelsförvaltningen högt på listan. Bara att skrika "bruttoinkomst" i telefonen till folk hela dagarna.

Festprisse

Det är bara att återigen konstatera att 40-talisterna alltid håller sig i främsta ledet. De har de bästa jobben, de största kåkarna, pengarna, makten och härligheten. I evighet amen.

Till och med nattsuddet regerar de. På helgens släktmiddag höll alla födda före 1950 ångan uppe med whisky och familjeskrönor till långt in på småtimmarna medan vi andra sakta tacklade av. "Det är festprissegenerationen" förklarar en vän.

Inget får vi prestationsångestfyllda 70-talister vara bäst på. Å andra sidan ligger alla 40-talister i hela Sverige och sover när Lilla räkans och Pluttskruttens pappa och jag leker nappkastningsleken och kokar morgongröt.

in your head, in your head, zombie-ie-ie

Idag har jag varit sådär vemodig igen.

Jag tycker så många saker är sorgliga, särskilt saker som egentligen är bra, fina, roliga. Några exempel. Idag i mataffären hittade jag urgulliga minibananer som jag genast köpte till Pluttskrutten. Jag började nästan gråta där inne på Konsum. För att det finns en sådan fin produkt, för att jag vill köpa den, för att Pluttskrutten kommer att bli så glad, för att det finns barn som inte får minibananer fast de kanske vill ha.

Hemma vid middagsbordet satt jag och tittade på Pluttskrutten. Hon äter oftast på egen hand nu (obs! med händerna). När hon satt där och pillade i sin mat och blev sådär superglad för att hon tyckte maten var god började jag nästan gråta igen. För att hon kan äta själv, för att hon gillade det vi lagade, för att hon ännu inte vet att mat inte alltid bara är ett nöje utan kan vara ganska komplicerat. För att hon är ovetande om att hon har en freakad mamma som sitter och bölar för saker som är triviala.

Går det här att förstå? Ibland undrar jag om jag håller på att bli galen på riktigt.

just add a headache

Jag träffade J, en mycket gammal och mycket god vän igår. Vi hade inte träffats på flera år, men på något sätt är det alltid lätt att ta vid där vi slutade sist.

Vi pratade om livets berg- och dalbana, som man inte kommer undan. J hade sitt livs nedåtspiral förr året: hans flickvän sedan många år tillbaka var otrogen och lämnade honom kort efter att de sagt upp sig från sina jobb och sålt sin lägenhet för att jobba som dykinstruktörer på en paradisö. Då fick hans mamma cancer och dog. Han deppade ihop totalt, isolerade sig, spelade bort sina besparingar, drack för mycket och funderade på att skita i alltihopa. Då träffade han V, som vägrade släppa taget och till slut fick honom att vakna. Nu är han på g igen.

Livet är så underligt. Det är som J sa.: "När man tror att det inte kan bli värre så kan det det. Det kan det förresten alltid. Take anything, and add a headache."

tell me why I dont like Fridays

Idag är verkligen alla* emot mig känns det som: medpassagerarna på pendeltåget, kaffeförsäljaren, receptionisten, kollegorna. Gah. Hoppas jag kan ducka bakom pappershögarna på skrivbordet hela dagen.

Jag återkommer ständigt till det, men en klok väninna sa till mig en gång att om man tycker att alla i ens omgivning är dumma i huvudet är det ganska troligt att man själv är fel ute. Sant, så sant. Men ändå. Den här dagen började inte alls bra.

*familjemedlemmarna undantagna; mitt genuint dåliga humör satte in någonstans mellan ytterdörren och tågstationen.

Erland och D

Jag vet, jag vet, jag veeeeeeeeet att folk är trötta på att höra att jag känner mig som en dålig mamma ibland. Men det gör jag iallafall. Jag brukar göra mitt bästa, för det allra mesta. Någon sa att alla föräldrar gör sitt bästa. Så är det kanske, jag är inte säker. Jag tror snarare att alla inte förmår göra sitt bästa.

Läste just i Alexandra Pascalidous blogg om taxichaffisen Erland och hans son D som har en alkad mamma. Precis allt blev fel. D är helt förstörd. Satt först här och grinade för stackars Ds skull. Nu deppar jag för att jag inte gör ett dyft för att hjälpa människor som har det som D.

redo

En skrivbordslunch, två timslånga klientsamtal till ingen nytta samt fjorton raseriutbrott över ovilliga kopiatorer, skrivare, faxar, datorer och telefoner senare.

Jag är definitivt redo att gå hem. Egentligen är jag också väldigt redo för ett glas rödvin, men det är såklart inte att tänka på. En godispåse kanske kan fungera som substitut?

bortblåst

I min enfald trodde jag att jag skulle reta mig mindre på vissa saker och vissa kollegor när jag varit utan dem ett år.

Jag kunde idag konstatera att det var tvärtom! Antingen har kontoret blivit ännu mer Dilbert-artat i bortovaro eller så har jag blivit personlighetsförändrad. Troligen gäller det senare. Mitt milda och goda kynne är som bortblåst.

Day one

Snart har första arbetsdagen passerat. Under timmarna jag vistats i lokalerna har jag hunnit skriva ett barskt brev, besvarat frågan "hur är det att vara tillbaka?" ungefär 50 gånger, provsmakat alla nya konferenskakor och upptäckt att riksdagen helt oombedd beslutat om en massa otäcka lagändringar under min föräldraledighet.

Pluttskrutten och hennes pappa säger att de klarar sig utmärkt utan mig. Dessutom har Lilla räkan studiedag idag. När jag ringde satt alla tre och eftermiddagsfikade. Livet är fullt av fasansfulla orättvisor.

bomber-barbamamma

Dagens vill-ha:

• Bomberjacka
• Bruna converse
• Ny tatuering

Varför vill jag alltid ha såna här konstiga grejer? Jag skall tillbaka till jobbet imorgon. Dessutom har jag barbamammafigur. Varför kan jag inte nöja mig med att önska mig en blommig tunika och nya loafers?

Fast det vore bra skönt att dyka upp i bomberjacka på jobbet imorgon. Hahaha.

Tack

Ofta, när det händer bra saker i mitt liv, ägnar jag mycket energi åt att fundera på tider när mitt liv inte alls varit bra.

Så också nu. Kanske är det bara i tider jag mår bra som jag klarar av att lyssna på vemodig musik och tänka tillbaka på tiden när allt rasade samman.

Hade det inte varit för en handfull vänner, som såg till att jag inte totalhavererade, vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Ni vet vilka ni är. Ni slet ut mig ur lägenheten, såg till att jag levde, trots allt. Ni fanns där på nyårsaftons tolvslag,  sommarsemestern, helgmorgnar och fredagkvällar.

Jag vet att några av er läser bloggen. Jag tror aldrig jag tackat er ordentligt. Tack fina ni. Tack.

tröstshopping

Mycket kan botas med shopping. För att trösta mig lite köpte jag en pussgrodetröja till Pluttskrutten och en kaninbody till Skorpan i magen idag. Ooops.

årets sista skälvande minut

Sista föräldraledighetsdagen med Pluttskrutten håller på att löpa till ända.

Det blir skönt att träffa vuxna på dagarna igen och spännande att se om jag kan hålla mig koncentrerad på något mer än fem minuter. Men så slog det mig att en del av mitt och Pluttskruttens liv nu har gått till ända. Den tiden kommer aldrig mer igen. Aldrig mer kommer bara min lilla Pluttskrutt och jag hänga på dagarna och vänta på att Lilla räkan ska bli klar i skolan.

Visst, tiden som kommer nu blir också bra. Det är inte det. Det är bara lite sorgligt att det som varit inte kommer tillbaka.

I wish...

En bebis till.

Jag förväntar mig inte att alla ska bli helt till sig av nyheten. Verkligen inte, det klarar jag så bra själv. Det finns 1000 skäl till att inte bli överlycklig av att andra väntar barn. Tro mig, jag har varit där. När jag kände mig ensam, deppig, övergiven och värdelös blev jag inte översvallande glad åt andras familjelycka. Det ska man inte begära av sig själv eller andra. Men att säga till den som står där med magen i vädret att det är en dålig idé med fler barn eller att föräldrarna i fråga kanske inte kommer att fixa det leder ingen vart. Seriöst.

Lyssna till I Wish My Baby Was Born istället.

sjuka barn

Det är mycket diskussioner om vård av dödssjuka barn just nu. Jag vill inte alls göra något inlägg i debatten. Men man måste betänka att det alltid finns flera sätt att se saker och ting på.

Idag grät jag så det skvalade när jag läste i Svenska Dagbladet om Per och Lena-Liisas bebis-Axel som inte fick bli äldre än två veckor. De beskriver den fantastiska vård de tyckte att Axel fick. Sedan grät jag ännu mer när jag läste Cordelia Edvardssons krönika om hennes son Daniel som dog när han var 11 år.

Som om Cordelia inte redan fått sin släng av världens elände. Jag hade ingen aning, Cordelia.

barn och kartonger

Orkarinte.se var här igår igen. De bar ned ett gäng svintunga kartonger i källaren i ett huj.

Orkarinte.se:s VD berättade att han har fyra barn och att de var fjorton syskon i hans familj när han växte upp. Jag kommer överhuvudtaget inte i närheten av det, inte ens med alla halv- och plast- och extrasläktingar inräknade.

Nu väntar jag på att resterande kartonger ska packa upp sig själva. Jag spelar Frida Hyvönen för dem, men det tycks inte hjälpa.

inatt jag drömde

Lilla räkan frågar mig varje morgon vad jag drömt natten innan. Jag kommer aldrig ihåg.

Men imorse kom jag faktiskt ihåg vad jag drömt: helt knäppa saker om Exet och att en av mina svägerskor satt i fängelse. Det hade jag inte hjärta att säga till Lilla räkan, så jag svarade "vet inte", som vanligt, varpå Lilla räkan, som vanligt, berättade om sina drömmar. De innehöll en gnutta Star Wars och obegränsad tillgång till semlor.

Lyllos Lilla räkan som drömmer så fina drömmar.

Waiting around to die

På måndag börjar jag jobba igen, efter ett års dygnet-runt-samvaro med Pluttskrutten. Efter att ha lämnat och hämtat Lilla räkan i skolan, hängt med honom på eftermiddagarna och fixat middag till lilla familjen. Hittills har mina tankar kring återvändon till arbetslivet varit helt och hållet positiva. Lilla räkans och Pluttskruttens pappa är helladdad för sin föräldraledighet. Pluttskrutten har blivit megapappig och lyser upp så fort hennes pappa visar sig. Idealiskt.

Men idag känns tanken på att dra på sig kostymen och åka in till city på morgonen inte alls bra. Inte över huvud taget. Jag vill ha majskrokskladd i håret och snor på tröjan. Inte avtalsgenomgångar och att-göra-listor. Blä.

Att jag lyssnar på The Be Good Tanyas "Waiting around to die" om och om igen på Spotify gör förstås inte min sinnesstämning muntrare. Det är en underbar låt, men man blir faktiskt inte glad av den. Inte alls.

ja må hon leva

Pluttskruttens födelsedag fortskrider.

Jag laddade hela förmiddagen för klockslaget då hon föddes, 12:27. Min plan var att sjunga "Ja må hon leva" så det dånade exakt på sekunden 12:27. Klockan 12:26 - när jag satt i det där "redo-tillståndet" och tittade på klockan, ungefär som på nyårsafton - slog Pluttskrutten huvudet i en bordskant. Slaget 12:27 ägnade vi således åt att finna tröst i eländet.

Pluttskrutten återhämtar sig turligt nog snabbt. Just river hon sönder en karta över Hamburg som straff för att jag bloggar.

frisk vital flicka

Pluttskrutten fyller ett år idag. Det är svårt att förstå att det var ett år sedan hon dök upp och vände upp och ned och ut och in på mitt liv.

Pluttskrutten har inlett sin födelsedag med att kladda leverpastejsmörgåsar på sig själv och mig, leka med kartongen till den fina nattlampan hon fick i present och att bita loss en ros i skinn från mina fina danska pumps.

I protokollet från hennes första läkarundersökning, då hon bara var ett litet skrynkel, står att hon är en frisk vital flicka. Måtte hon fortsätta så i hela sitt liv. Frisk vital flicka.

äckelcancer

Nu har fina Us mamma gått bort. I helvetes djävla pisscancer. Jag börjar bli förbannat trött på att en massa föräldrar dör i cancer precis hela tiden.

Under den senaste tioårsperioden har sju mammor och en pappa, mellan 30 och 60 år gamla, i min bekantskapskrets slitits ifrån sina barn, partners och nära och kära alldeles för tidigt. Skit på dig, äckelcancer.

glasögon

Nu blev jag sådär besatt igen.

Nyss, när jag som vanligt stod och grävde i ögonen efter kontaktlinser som farit halvvägs upp i hjärnan kom jag på det: jag borde laseroperera mina ögon. Det vore asnajs att slippa allt joxande med linser och kladd på glasögonen. Nackdelen vore förstås att jag skulle behöva råna en bank för att finansiera operationen. Dessutom kunde jag inte längre tråna efter snygga glasögonbågar.

Lyxproblemen blir svårare och svårare.

la mahonesa

Lilla räkans och Pluttskruttens pappa gjorde egen majonnäs idag. Jag kan inte ens stava till det. Majonnäs. Tror jag det stavas. Nå.

Det är ju sjukt gott, men nu mår jag faktiskt lite konstigt.

Fru Skugge

Linda Skugge - på något sätt beundrar jag henne. Jag kan med bästa vilja inte hålla med om alla åsikter hon har, men jag tycker hon är stencool som alltid vågar säga vad hon tycker och inte är rädd för någon. Hon är egenföretagare, försörjer sin familj på egna meriter och slutar aldrig springa. Hon är bitter men aldrig något offer. Allt det beundrar jag.

Jag har följt henne litegrann genom åren. Omständigheten att vi är födda samma år gör att jag ofta jämfört mig lite med henne. Fast likheterna oss emellan slutar ungefär vid födelseåret. Nu läser jag att hon håller på att skilja sig. I den krönika hon skrivit i ämnet verkar hon balanserad och inte alltför knäckt. Jag känner inte Skuggan överhuvudtaget men på något sätt berör det mig.

Jag har varit där Linda. Tro mig, även om det kanske inte känns så nu så går det över.

Kafka hade inte heller så roligt

Vi packar upp flyttlådor, rensar ut prylar, monterar garderober och möblerar om - allt samtidigt. Det blir ganska rörigt.

Just nu slänger jag gamla pocketböcker. Fast Bodil Malmsten och Franz Kafka kan jag inte göra mig av med. Oklart varför, jag läser dem aldrig numera. Men på något sätt påminner de mig om min tonårstid, när jag fortfarande trodde att en förändring var möjlig. Eller något sån't.

orkarinte.se

På tips från Linda Skugges blogg kom Clay och hans polare från orkarinte.se hit igår och monterade (i stort sett alla) våra garderober. Hur sköna killar som helst. Clay ropade "hej bebisen" efter Pluttskrutten, som var framme och rotade bland IKEA-kartongerna hela tiden. Jag spelade soul och sorterade böcker. En toppeneftermiddag.

Orkarinte.se har för övrigt världens bästa affärsidé; de gör allt du inte orkar. Fantastiskt, jag önskar jag hade kommit på det själv.

blödmaja

Jag lyssnar "Dance me to the end of love" och har Pluttskrutten i knät. Blir jag sådär blödig igen och grinar som en galning. Ibland tror jag att det bara är jag som gråter bara för att. Pluttskrutten förstår ingenting såklart. Det gör allting ännu sorgligare.

snark

Jag är så trött så klockorna stannar. Idag somnade jag på vardagsrumsgolvet när Pluttskrutten kastade sina bondgårdsdjur omkring sig. Oklart hur länge jag sov dock. Två minuter känns det som nu. Snark.

Brolin, brolin

Jag brukar vara lite känslig för parodier eller travestier på Dollly Parton. Hon är lite, lite helig i min värld. Men jag erkänner mycket villigt att Spirella girls variant av "Jolene", som väninnan Z skickat till mig, är kanoners.

Lördagkväll och söndagsfrid

Lördagkväll i Västerbotten.

Damn. Och jag som trodde att västerbottningar inte gillade att prata. Jag är van att hålla låda och överrösta andra (och ofta ångra mig sedan) men fick ta i för att föra fram mina synpunkter (som jag igår natt tyckte var mycket väsentliga; idag vet jag inte riktigt). Tyvärr fick delar av styrkan avvika innan diskussionerna tog riktig fart. Men vi som var kvar pratade bland annat om sömnproblem, jobbkrav och coping mechanisms. Jag kan intyga att det inte var de sedvanliga fylleklokheterna som kom fram utan smarta, konstruktiva lösningsförslag. Lilla räkans och Pluttskruttens pappa är priviligierad som har sådana släktingar.

Idag är stämningen lugnare. Jag har just mulat i mig middagsresterna i sällskap av Pluttskrutten. Om en liten stund kommer svärfar att tassa upp för att titta på Vasaloppet på teve. Just nu leker Pluttskrutten med en tom bag-in-box. Söndagsfrid.