It takes a fool to remain sane (igen)

En av mina teser är att man klarar sig bättre här i världen om man är lite knäpp. Jag har nämnt det för Lilla räkan också och sagt att vi nog alla i familjen är smågalna. Han verkar  ha analyserat och funderat mycket kring allas vår galenskap. Häromdagen kom hans utlåtande.

Lilla räkan till mig: Pappa och jag är ganska knasiga. Och Pluttskrutten är nog på gränsen.

Jag: Jaha?

Lilla räkan: Men du är ganska smart.

Jag: Tycker du? Tack.

Oklart om det var en komplimang. It takes a fool to remain sane.

Klaus och Thomas

Läste precis om en tjej som var höggravid när hennes mamma dog. Hon hade värkar med fyra minuters mellanrum på mammans begravning och födde sedan en dotter natten efter begravningen. Började genast böla. Pluttskrutten tittade på mig som om jag blivit helt galen.

Sedan läste jag den här texten om Klaus och hans kusin Thomas som hade Downs syndrom och grät ännu mer. Läs den.

förkylt

Jag är förkyld.

Man får inte säga så här men jag gör det ändå: jag blir som en kille när jag är förkyld. Det är alltså jättesynd om mig. Jag är sjuuuuk. Eftersom jag är/känner mig så väldigt sjuk tog jag tempen imorse. Det var väldigt synd att jag gjorde det, för jag har inte en minsta tillstymmelse till feber. Inte alls. Men jag fortsätter självmedicinera, med kaffe och finchoklad. För säkerhets skull menar jag.

Ken K

Häromdagen avslöjade lilla räkan och jag för varandra vilka vi är kära i. I mitt fall är det inte så kontroversiellt, eftersom det är lilla räkans pappa jag är kär i. Så istället berättade jag för honom att den första killen jag var kär i  hette Ken Kinoya. Så att han har något att reta mig för menar jag.

Sov sött

Måste påbörja projekt "Sova Hela Natten" för Pluttskruttens del, innan jag blir helt galen. Wah!

morgontevestund

Imorse frångick jag en av mina principer: principen att inte titta på teve på morgonen/dagen. Efter att ha lekt med Pluttskrutten från klockan 05:15 till 05:55 knäppte jag således på Gomorron Sverige (i SVT). Kändes jättelyxigt. Först alltså.

Men efter 3 minuters nyheter följde en lååång väderprognos. Väderprognoser suger tycker jag. Bytte därför till Nyhetsmorgon (i TV4). Där pågick ett lååångt sportinslag. Sport i teve suger nästan lika mycket som väderprognosen. Bytte åter till ettan. Nu var det dags för väder där. Suck. Tillbaka till fyran. Matlagning. Matlagningsprogram tycker jag är ännu värre än väder- och sportteve. Tillbaka till ettan således. Fortfarande väder. Åter till fyran. Reklam.

Sammanlagt zappade jag fram och tillbaka mellan ettan och fyran i en halvtimme. Det enda jag lyckades se var sport, väder, reklam och matlagning. För att inte bli alltför bitter ska fortsätta hylla mina princip att inte titta på teve på morgnarna.

Stehaufmännchen

Jag är i en svacka. En mental härdsmälta. Men jag kommer tillbaka. Det gör jag ju alltid. "Du bist ein Stehaufmännchen" skulle de tyska släktingarna säga.

Eskimådisco

Ett tecken på att jag är trött: jag har skrattat lika mycket som Pluttskrutten åt Pingus discolåt. Efter en natt fylld av amning, blöjbyten, näsdroppar och gastande kändes detta som stor humor.

Miss Li

Varför upptäcker jag alltid allt 100 år efter alla andra? Jag är så seg i kolan. Har ägnat hela Pluttskruttens förmiddagssömn åt att lyssna på Miss Li-låtar på youtube. Hon ju asbra. Varför varför varför har jag inte fattat det förut? Men. Bättre sent än aldrig.

föräldraledighet

Idag har Pluttskrutten passats av dels Mamman och hennes man när jag var hos sjukgymnasten, dels Goda Grannen när jag hämtade lilla räkan i skolan. Goda Grannen gav oss dessutom ett lass potatisplättar att äta till middag. Slappaste hemmafrudagen i mannaminne. Det här med föräldraLEDIGHET är inte alls dumt.

jag ska köpa läppglans för pengarna

Jag fick en inbjudan till båtmässan med posten idag. Varför kan man undra? Jag har ingen båt. Jag vill inte ha någon båt. Jag har inga pengar att köpa någon båt för. Hade jag pengar som räckte till en båt skulle jag hellre köpa större lägenhet. Eller en absurd mängd läppglans.

lilla Björn

Pluttskrutten hade en riktig skrikeftermiddag idag. Stackars pyre.

Turligt nog hängde lilla räkans kompis Knickedicken med lilla räkan hem efter skolan. Knickedicken är galet lik Björn Gustafsson och körde också några av sina Björn Gustafsson-imitationer här på eftermiddagen. Svårt att beskriva, men tänk er en mini-Björn som säger "Var får jag allt ifrån?" "Glöggen!" och sedan faller ihop på vardagsrumsgolvet. Stor humor. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

High on you, igen

Någon undrade varför jag tycker "High on you" är så bra. Jag ska försöka förklara.

Låten påminner mig om känslan jag har när en förälskelse övergår i kärlek. Alla bekymmer försvinner, all smärta och ångest är borta. Och ändå, någonstans, längst inne i mig, en liten, liten våg av vemod. I en bra relation dyker den där nykärlekskänslan upp ibland också när jag inte är nykär längre. Men den är aldrig sådär intensiv som i början. Det är det jag tänker på när jag lyssnar på "High on you". Och det är därför jag grät en skvätt igår.

kredit, nej tack

De senaste två veckorna har jag fått tre erbjudanden att ta ett "konsumentlån till riktigt bra ränta" från KonsumentKredit.

Jag orkar inte ens läsa igenom eländet, allt hamnade direkt i papperskorgen. Men konspirationsteoretikern i mig vaknade såklart genast till liv. Någon måste rapportera till KonsumentKredit att jag lever över mina tillgångar. Inte bra.

allt jag vill ha är ett halsband av korall

Lilla räkan fyller snart åtta år. Igår pratade han med en släkting i telefon, som undrade vad han önskar sig. Hans svar var:

"En lödpenna, en vattenscooter, alltså en äkta vattenscooter, och en fyrhjuling. Alltså en äkta."

Tiderna när man slumpmässigt kunde plocka en kartong från legohyllan inne på BR är tveklöst förbi.

High on you

Lyssnar på "High on you" med Miss Li nu. Åh vad bra den är! Så så bra! Nu grinar jag också. Fan.

It takes a fool to remain sane

Jag uttalar mig ofta katergoriserande om 40-talister. Inte om någon särskild person, utan 40-talister i allmänhet. Det blir lite för mycket ibland, allt är faktiskt inte deras fel.

Helgen tillbringade jag med Mamman (40-talist) och mormor (20-talist). När vi satt och tittade på teve sa Mamman plötsligt "jag gillar verkligen Ola Salo".  Jag var tvungen att tänka efter vem Ola Salo är. Oooopps. Det tog på något sätt udden av allt dravvel jag någonsin hävt ut mig om 40-talister. Skäms på mig.

bortom mammalatten

Sedan lilla räkan och Pluttskrutten gjort entré i mitt liv funderar jag, förstås, en hel del på barnuppfostran (läskigt ord egentligen). Jag försöker läsa relevant litteratur, lyssnar uppmärksamt på allt BVC-damerna berättar för mig och kollar runt på sajter och forum.

När det kommer till bebisar levereras, förutom alla detaljerade råd om smakportioner, blöjexem och pedagogiska leksaker, också en massa åsikter om vad mammor (inte pappor, tydligen) ska göra och inte göra med sina bebisar. 

Lattemammadebatten är så uttjatad, och enligt min mening ganska ointressant. Och ingenstans, varken i barnlitteraturen eller den offentliga debatten hör jag någon prata om det viktiga. Hur man ska få styrkan att leda sina barn rätt, skydda dem från att hamna snett och samtidigt ha mod att släppa dem fria. Please tell me.

Es mamma

Min väninna E ringde mig när jag stod på skolgården och väntade på lilla räkan. Hennes mamma dog inatt. Hon hade också helvetes djävla skitcancer. Precis som lilla räkans mamma, Pappan, Ingrid och Wiveca. Och en massa andra som inte ville något hellre än att leva sina liv.

Samtidigt som E berättade hur det var när hennes mamma drog sina sista andetag dalade det gula löv över skolgården. Genom tårarna såg jag hur lilla räkan och hans klasskamrater sprang omkring på skolgården och Pluttskrutten låg och sov i vagnen. Döden och livet. Jag antar att det är så det ska vara. Det dör en massa människor som vi vill ha kvar, men det kommer också nya. Men det är så sabla orättvist. Es mamma hade nog gärna levat tills hon blivit mormor åtminstone. Djävla idiotcancer! Jag hatar dig.

leksaksbil mot en rostig skruv

Jag har börjat använda mig av sajten Utan Pengar. Man kan (bara) ge bort eller byta grejer där. Inga pengar alltså. Supersmart.

I helgen träffade jag en fembarnsmamma från Finspång på parkeringsplatsen utanför Mc Donald’s i Norrköping och bytte en gammal Baby Björn-sele mot en Ninja Turtles-film och ett gäng riddare i plast. Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen. Fast det kändes lite som att sälja knark när vi bytte papperspåsar där på parkeringen.

Fembarnsmamman fick mig att tvivla på om det verkligen är så underbart att ha 3, 4, 5 eller fler barn som jag alltid trott. Hon körde en gigantisk Chevroletbuss och hade två eller tre av sina barn med sig (fattade aldrig hur många de var). Barnen, som var hemma-från-dagis-snoriga, kryllade omkring i och runt bilen, spillde pommes frites och slängde av och på sig ytterkläderna. Jag blev lite matt efter bara fem minuter. Det var mycket skönt att sätta sig i vår (något mindre) bil igen, för stunden innehållades endast ett barn.

filmtajm

Förra veckan filmade en av papporna under babysimmet. Ångrade återigen att jag inte skaffat guldbikini.

Imorse var det filmtajm igen. När jag cruisade runt med barnvagnen lite förstrött inne på Hemköp kom det fram en man och viskade "vi har filminspelning härinne, så tänk på ljudnivån." Hade varit kul om Pluttskrutten skrikit sönder inspelningen av nästa Beckfilm, eller vad det nu var, men hon somnade i rena förskräckelsen.

morgonstund...

Pluttskrutten är förstås en fantastiskt bebis. Men det här med att nattvilan är över vid halv fem-tiden på morgonen uppskattar jag inte riktigt.

fint besök

Lilla räkan hade två kompisar med sig hem efter skolan idag, Knickedicken och Filuren. Jag var lite light stressad inför tanken att ordna och äta middag med tre 7-8-åringar samt Pluttskrutten, som har sin sämsta tid på dygnet mellan 17.30 och 19 ungefär.

Efter att ha stekt pannkakor medan stackars Pluttskrutten hängde i mina byxben och killarna hade lasersvärdsfight i hallen satte vi oss till bords. Jag måste ha sett lite lätt uppjagad ut, för precis när vi satte oss ned sa Knickedicken till mig: "Du, det här var de godaste pannkakorna jag någonsin ätit.". "Jag med, jag med." vrålade Filuren. Pluttskrutten kom av sig alldeles och satt tyst och tittade storögt på dem hela middagen.

Vilka mösterkillar. Om jag vore sju år skulle jag bli kär i dem tror jag.

hur länge är länge?

Igår var vi på en tillställning på mitt jobb. När jag med mycket fokuserad blick styrde kosan mot hörnet på buffén där vinpavorna stod blev jag stoppad av en av de högsta hönsen (en man, 60+). Följande konversation utspelade sig:

Han: Hur länge tänker du vara föräldraledig då?

Jag: Till i mars.

Han: Det är ju JÄTTELÄNGE. (Underförstått, för länge.)

Jag (med mycket käck röst): Jag tycker inte det är så länge. Tiden går ju jättefort.

Han: Det beror förstås på hur man ser det.

Lätt för honom att säga. Han har tre barn som hans fru var hemma med tills de flyttade hemifrån, eller något.

Har funderat lite på vad han egentligen menade och vad det kan tänkas innebära. Att jag prioriterar fel? Att jag inte är någon att räkna med? Suck.

kinakrogssnyft

Ibland kan jag helt plötsligt tycka att något ganska alldagligt är jättesorgligt. Jag liksom drabbas av hur sorgligt det är.

Tidigare idag gick jag förbi en urkass kinakrog här i kvarteren. Utanför stod en rollator parkerad. Då tänkte jag att det kanske var en gammal och lite skröplig person som bestämt sig för att unna sig någonting extra såhär på lördagen och gått till restaurangen på hörnan som visade sig vara jättejättedålig. Bilden som kom upp i mitt huvud var bara så sorglig. Det var snudd på att jag började gråta.

Som om världen inte är fylld med nog av sorgligheter som det är. Måste jag hitta på snyfthistorier också?

Shores of California

Alldeles nyss diggade Pluttskrutten till en låt för första gången. Hon svängde med kroppen, log och tittade på mig. Till Dresden Dolls! HAHAHA! Släng er i väggen, Mora träsk.

30, typ

Någon upplyste mig om att jag inte är 30+ längre. Jag är 35 år. Alltså 30++, eller? Eller "in my 30-somethings?

Nej, jag har ingen åldersnoja, vaddårå?

Intresseklubben

Många av mina vänner, bekanta och släktingar har fritidsintressen. Knickedickens mamma stickar och har en stickblogg, Lilla räkans pappa hejar på West Bromwich Albion och engagerar sig i engelsk och italiensk ligafotboll. Lilla räkan bygger robotar. Mamman renoverar fönster och tapetserar möbler. Jag känner folk som spelar i band, är med i fotbollslag, är aktiva i bokcirklar, håller på med engelsk rosodling, sjunger i kör, scrap-bookar, tävlingscyklar och dansar flamenco.

Det är orättvist. Jag har inget intresse. Det är inte det att jag inte har tid, jag har bara inget intresse. På min egentid surfar jag på meningslösheter på nätet, fikar, äter smågodis/drömmer om att äta smågodis, gör små listor över saker jag ska göra. Då och då läser jag en bok. Det är inga riktiga intressen. Hur gör man för att hitta ett Riktigt Intresse?

Jennys minne

Min väninnas väninna Jenny gick bort i bröstcancer i april efter en lång och tuff kamp. Jag kände henne inte, men likväl reser sig håren på armarna och jag får en klump i halsen när jag tänker på henne. Hon var 35 år.

Hennes föräldrar har startat en insamling till cancerforskningen till hennes minne. Skänk gärna en slant.

dagens lunch

- ett lass middagsrester (bulgur med linser och apelsin)

- knäckebröd

- en burk maränger

Blä.

the gain rain

Vinstregnet fortsätter. Nu har jag vunnit en "stolshöjare", en till synes ganska meningslös produkt. Visste inte ens att jag deltagit i utlottningen. Så kan det gå.