Skorpan och jag är på SPA-helg med mina fina kurskamrater. Just nu tar vi igen oss mellan lunchen och kakbuffén som börjar om en halvtimme.
Jag var på en skönhetsbehandling tidigare idag. På bilden ser man att effekten av den inte riktigt slagit till riktigt ännu.
För en tid sedan, innan Skorpan föddes, skrev jag ett inlägg om en helbäng dröm jag hade som delvis handlade om drickheroin.
Härom dagen kommenterade Stefan på det inlägget och skrev en lång harang i ämnet drickheroin. Stefan skrev också att han hittade till mitt blogginlägg när han googlade på drickheroin.
Fantastiskt! Människor googlar "drickheroin" och sedan hamnar de på min blogg. Plöstligt fick mitt bloggande en helt ny dimension. Jag tror faktiskt det var mina 15 minutes of fame.
Håller på att återhämta mig från årtiondets migränattack. Jag har varit helt ur slag i 36 timmar. Mitt personbästa i migränsammanhang, faktiskt. Jag trodde lite fåfängt att migränen försvunnit ur mitt liv. Men icke. Fast något straff skall jag väl ha för alla mina synder.
Men nu börjar det faktiskt ljusna. Har lyckats äta och dricka och knäppa på datorn. Snart är jag tillbaka med full kraft.
Känner mig nästan påtänd efter att ha andas in ångorna från Mr Muscle.
Det kostar på att vara hemmafru.
Skorpan fyller sex månader idag. Hon firar med att stå på alla fyra på vardagsrumsgolvet och skrika, tugga på sladdar och spotta morotskladd på mig.
Jag ska strax fira med min ca. åttonde kopp kaffe för dagen.
Läste i en gratistidning att en av Swedbanks privatekonomiska experter räknat ut att man under ett helt arbetsliv sparar en miljon (1 000 000!) kronor på att äta medhavd matlåda istället för att äta lunch på lunchrestauranger.
En mille! Men det förutsätter förstås att man har disciplin att ha med sig en matlåda fem dagar i veckan i 45 år. Jobbar man som jag i Stureplanstrakten sparar man säkert 10 miljoner.
Men jag undrar: finns det någon människa som får med sig en matlåda varje dag? I så fall är ni mina idoler. Berätta gärna hur ni gör/orkar/hinner. För min del är det uteslutet att få med mig matlåda mer än någon gång per termin. I den mån vi får mat över efter middagen äter jag oftast upp den innan jag lägger mig (därmed får Lilla räkans, Pluttskruttens och Skorpans pappa inte heller möjlighet till någon matlåda... sorry). Och skulle jag någon gång få ihop en matlåda hamnar den sällan i portföljen utan står oftast kvar på köksbänken när jag travat till jobbet.
Jag är varje lunchrestaurangs drömkund.
Är inte debatten om Mona Sahlins handväska (som lär ha kostat 6 000 kronor) lite patetisk? En riktig Tråksverige-diskussion. Att Sahlin är höginkomsttagare är väl inget nytt? Varför får hon inte köpa en Louis Vuitton-väska för sina pengar? För att hon är sosse?
Uppmärksammas ska kanske också att, som Claes Borgström påpekar, statsministern har en Longiness-klocka för närmare 80 000 kronor. Det upprörs tydligen ingen över. För statsministern är ju man. Och moderat.
Av något skäl som jag har glömt bort är jag med i något så hemskt som Liberoklubben.
Idag fick jag en inbjudan till Liberos hudskola. Där kan man visst lära sig allt om bebisens känsliga hud. Jag orkade inte ens lyssna på introduktionen. Men. Nu känner jag av ett litet, litet dåligt samvete för att jag inte ägnar dagarna åt att pyssla om småttingarnas skinn. Och för att jag i min enfald trott att badolja och hudlotion var allt man behövde tänka på vad gäller temat barnhud.
Tänk så dum jag är.
Nu kan Sveriges bästa politiker Birgitta Ohlsson tydligen inte bli minister. Skälen tycks vara att hon är gravid och har drivit en egen linje i vissa frågor.
En kvinna som både är gravid och står upp för sina egna åsikter. Så kan man ju inte ha det i politiken. Gissningsvis får en main stream-tyckande gubbe jobbet. Som vanligt.
I DN:s "Hej konsument" brukar den som blir utfrågad alltid få yttra sig om sin "senaste Stockholmsupptäckt ". De flesta brukar beskriva ett fik eller en trevlig promenad eller så.
Men här skall ni få höra min senaste Stockholmsupptäckt: att man måste SMÖRA för - alternativt skälla på - personalen i butiker och restauranger för att få service. Särskilt på de dyra ställena. Där märks inte ett spår av finanskrisen. Jag var inne i en flott butik med Väninnan K idag.
Efter att jag stått och viftat med plånboken och harklat mig och börjat riva i sakerna själv fick vi ett halvljumt mottagande. Visst, de hade sjyssta grejer, men jag har inte lust att spendera en massa stålar om jag måste be om det. Det är väl de som ska smöra för mig, eller har jag fattat fel?
Morr.
Barnvagnen är fylld med vin. Och dill. Det är knappt Skorpan får plats. Stackars lilla barn.
Den där Livet på Söder-bloggen som det snackas så mycket om och som ska vara så rolig... Jag vet inte jag. Läste en god stund på den nyss men jag skrattade faktiskt inte en enda gång.
Men så har jag ju ingen humor heller.
Det är tråkigt att gnälla över skitsaker men nu måste jag iallafall göra det känner jag.
Skorpan och jag har åkt buss och tunnelbana idag och det finns ingen HEJD över hur irriterande många tycker att det är när det finns en barnvagn med på bussen eller i tricken.
Allvarligt talat: jag betalar skatt och löser biljett som alla andra, jag borde väl få åka med kollektivtrafiken jag med? Vad är det som är så förskräckligt med att jag har vagnen med mig? Mina barn skriker nästan aldrig i tunnelbanan eller bussen. Jag kör inte på någon med vagnen. Jag står aldrig med vagnen mitt i gångarna. Jag ber inte om hjälp för att komma av och på. Jag släpper av alla som har bråttom före mig. Jag matar inte barnen med iallaluktande grejer under resan.
Kom igen. Jag klagar inte när folk kommer och trängs med stora resväskor, IKEA-kassar fulla med junk, rullatorer, skidor eller dra-maten-vagnar. Vi måste alla transportera oss och våra prylar, så ser verkligheten ut. Känner man att en barnvagn sabbar hela ens bussresa är det dags att skaffa bil.
Idag när jag handlade något så ofantligt ytligt som smink och ansiktskräm på H&M såg jag att de hoppat på Unicefs och Röda Korsets Runda upp-kampanj. Ett superbra sätt att lämna ett bidrag till offren på Haiti.
Precis som sina syskon gör Skorpan precis som hon vill. Nyss haffade jag henne med fingrarna i eluttaget (det enda i hela lägenheten som inte är barnsäkrat, för övrigt).
Nu är det slut med latmaskandet på dagarna för min del. Från och med nu blir det seriös barnpassning och barnuppfostran.
Sötebrödsdagarna är över, Skorpan.
Jag har druckit kaffe varje dag i säkert 20 år. Jag har ingen ambition att sluta med det. Jag tror inte koffein är farligt för mig. Dessutom får det mig att bli pigg. Och kaffe är gott. Och så vidare.
Men just nu dricker jag faktiskt bisarrt mycket kaffe. Till och med min stålmage har börjat protestera. Och så har jag blivit beroende. Klarar mig inte utan, ja ni fattar. Det är lite obehagligt att jag faktiskt måste tillföra en viss substans i kroppen varje dag för att inte balla ur.
Imorse till exempel: Allt jag kunde tänka på när jag vaknade var den första koppen kaffe jag snart skulle dricka. Och när jag gjort i ordning den och druckit de första klunkarna kände jag ett stort lugn och inre frid. Jag gissar att det är så det känns för människor som är beroende av alkohol eller narkotika. Lite läskigt faktiskt.
Kanske dags att trappa ned?
Tänk. En så stor del av kvällen har jag längtat efter att Pluttskrutten och Skorpan skall somna och nu när de har det vet jag inte vad jag ska hitta på.
Så typiskt mig.
Pluttskrutten losade en vante härom dagen.
Inte så mycket att orda om, det händer då och då. Men lite irriterande, eftersom det alltid är de bästa vantarna som kommer bort och de alltid är slut i affären när man ska köpa nya och så vidare.
Men idag hände det! Någon vänlig själ hade satt upp bortavanten på en stolpe på vår lilla gata.
Om den vänliga själen händelsevis läser bloggen så hör av dig. Det blir hittelön.
Det är nästan ett år sedan jag klippte mig.
Nu har jag äntligen besökt en frisörsalong. Hårfrisörskan var urduktig och lyckades göra en frisyr av mitt svintokrull. Men jag undrar varför ALLA frisörer alltid ska burra upp mitt hår i någon slags presidentfrumodell.
Jag brukar, iallafall då och då, fundera på viktiga saker*.
Men något verkar ha hänt med min hjärna. Min tankeförmåga har liksom stannat av. Jag kan bara tänka på praktiska saker som ska ske inom ett par timmar framåt. Just nu: "Om en stund kommer Mataffären, då måste jag packa upp käket, hoppas Skorpan fortsätter sova. När Skorpan vaknar ska hon byta blöja och få mat. Kanske kan vi gå till Apoteket sen. Snabbkaffet är slut.". Så där håller jag på från det jag vaknar till dess alla barn ligger i sina sängar på kvällen.
Urk. Jag vill inte vara så här boring.
*Exempel på viktiga saker: föräldraskap, Afrika, hur jag beter mig i relationer, barn som far illa, flyktingfrågor, mitt jobb osv.
Som alltid briljerar Hanna Fridén. Nu om diskussionen om hur man ska se ut om man ska anses vara smal.
Synen på hur kvinnor bör se ut skrämmer mig. Om Hanna (storlek 36) är mullig är jag smällfet. Och det är jag inte. Faktiskt inte.
Shoppinglunch.
Stackars Skorpan får slottspuré. Jag får en bagel och lyxkaffe. Det har sina fördelar att vara vuxen.
När jag tittar på teve slafstittar jag mest. Zappar mellan kanaler, somnar till Efterlyst eller någon halvdassig deckare.
Men nu, under julen har jag återupptäckt den statliga televisionen. Nu i veckan har vi sett både en dokumentär om Ebbe Carlsson och filmen om Hästmannen, Stig-Anders Svensson, från Råskog i Småland. Två program som faktiskt berörde mig.
God bless SvT.
När vi var ute idag krävde Pluttskrutten att Lilla räkan skulle dra henne upp för backen i pulkan och också åka med henne i pulkan ned för backen.
Bra idé tycker jag. På så vis fick jag åka på Snow Boogien hela tiden. Dagisbarnen höll på att rasa av sina stjärtlappar av förvåning när jag dundrade förbi dem - både snabbt och elegant.
Linda Skugge har skrivit någonstans i sin blogg att hon sliter ut en dammsugare per år.
Sliter ut. Que? Jag vet inte om Skugge har värsta städmanin, eller om hon köper sina dammsugare på Willys, men jag har kvar samma dammsugare som jag hade när jag flyttade hemifrån, i början av 1990-talet. Fast min dammsugare är ju av tysk superkvalitet förstås. Måste bero på det.
Det kan omöjligen vara så att den används alldeles för sällan. Ganz unmöglich.
Kallt. För att vara Stockholm.
Nu har skidkläderna åkt fram. Jag längtar till fjällen så att jag nästan dör.
Igår bokade jag en Londonresa till Lilla räkan och mig. Det blir toppen. Vi har inte gjort något bara vi två på evigheters evigheter.
Men. När jag skulle betala resan upptäckte jag att jag bara hade 38 kronor på kontot.
Hoppsan.
"Det finns inga meddelanden i mappen Inkorgen."
Nähä. Inte ens ett endaste litet spam. Stackars mig.
Jag blir lite upprörd när jag läser om vargjakten. Det finns (fanns) ca. 200 vargar i Sverige. Det är tydligen så många att vi måste ha "skyddsjakt" och skjuta av en femtedel av beståndet. Lägg av.
Jag lovar att varghatarna är samma människor som ondgör sig över att vilda afrikanska djur skjuts av lokalbefolkningen där så att möjligheterna för européer att åka på safari förstörs.
Låt vargstackarna vara. Bygg staket i stället.
Idag var vi helt ensamma i hela Skånegläntan.
Jag hänger så mycket i lekparkerna att jag borde få något slags pris. Eller bonus iallafall. Parkleksbonus.
Imorse när Pluttskrutten vaknade (06:15 = sovmorgon) ville hon lyssna på sin Krakel Spektakel-skiva och bläddra i en bok. Jag fick inte sjunga med eller läsa ur boken för henne. Jag fick inte ens sitta bredvid.
Utkonkurrerad av Krakel. Egentligen borde jag ha gått och lagt mig igen.
Här är två av lapparna med ledtrådar till skattjakten som Lilla räkan och hans kompis Affe gjorde igår. De är så fina att jag blir alldeles gråtmild.
Festen är över. Ljusen har brunnit ut. Raketerna har tystnat. Jag dricker kaffe medan Pluttskrutten diskar och Skorpan äter på sin mockasin.
Första dagen på det nya decenniet. Under 00-talet hann jag vara lycklig, olycklig, ledsen, glad, bedrövad och euforisk. Som de flesta andra människor. Nu väntar 10-talets glädjeämnen, utmaningar och vedermödor.
Var dag ny. Gott nytt år!
