Mitt huvud

Hej på er. Jag vet att jag inte är superaktiv här och jag är ledsen för det men det händer inget bloggvärt. Jag kan snabbt berätta vad som rör sig i mitt huvud och mitt liv.

Lilla räkan. Han håller på att bli vuxen och jag hänger inte med. Jag vet att det ska vara så och att allt är naturligt och bra och som det ska men jag blir galen av att inte hänga med. Det är svårt att förstå att ett barn som alldeles nyss satt på golvet och byggde lego nu lever ett eget liv utanför vårt, har lärare och kompisar jag inte träffat, har egna pengar, utvecklad klädsmak, parfym osv.

Jobbet. Just nu lite roligare, perioden när allt jag tog i tjorvade synes ha gått över, tack och lov för det. Har engagerat mig lite i en intern fråga, kul att få vara med och hoppeligen påverka lite på sikt.

Löpning. Ett par lopp närmar sig med stormsteg, är inte i den form jag hoppats (vilket vore orealistiskt bra) men det känns okej. 

Poddar. Lyssnar på en handfull tantpoddar och måste erkänna att det är jättekul.

Kost. Eftersom Pluttskrutten blivit vegan läser jag om mat och lagar mat mycket mer än förut. Pluttskrutten är supernöjd och glad. Jättehärligt. Jag tror faktiskt jag äter bättre själv pga det. (Nu menar jag regelbundet och sammansatt osv. Äter fortfarande massor med godis, dricker läsk och kaffe och vin och äter mackor osv.) Det är inte direkt ett mer hälsosamt leverne hos mig men jag känner mig bra av att inte äta mjölkprodukter osv.

Helt OT: såg en dokumentär om Syriens president Assad igår. Alltså himmel. Helt obegripligt att han kan hålla på och hålla på och hålla på.

På lördag

På lördag blir det fest hörrni.

Vem vill hänga med och handla?

Asjobbigt. Frid. Ljus.

Äntligen. Efter tre ASjobbiga dagar på kontoret (allt jag rörde vid blev fel, alltså allt, galet jobbigt) är vi nu i Norrlandsstugan. Sinnebilden av frid.

Det är snö kvar men soligt. Ljust länge på kvällarna. Bilden från kl 17:30 idag. Fågelkvitter. Rödvin, påskgodis och släkt.

Manifestation m.m.

Efter att nästan som besatt läst nyheter och sett nyhetssändningar i två dygn tog jag mig samman och åkte med en väninna (en kund faktiskt) till manifestationen på Sergels torg. Det var ett fantastiskt arrangemang och härligt att känna gemenskap. Läste någonstans att det var 50 000 människor där. Artisterna var så bra, talen kloka. Kunde äntligen sluta vara arg och istället vara först ledsen och sedan hoppfull. Ilska leder som bekant ingen vart.

På vägen hem började vi prata med en polis som sa att hon aldrig fått så mycket uppskattning på jobbet som idag. Medan vi pratade med henne fick hon och hennes kollega två rosor. Det hela slutade med att jag tackade för att hon och kollegorna fanns där och gav henne en kram. Förstår att det låter helt konstigt men i stunden var det rätt.

Stockholm 170407

Förr eller senare skulle det hända och nu hände det. Ett terrordåd i Stockholm. Eller allt tyder på det. 50 meter från mitt kontor, mitt under något som skulle bli ett firande av några duktiga kollegor. 

Samtidigt som nyhetsflasharna började komma svepte helikoptrar in över city, polis, ambulanser och räddningstjänst fanns plötsligt överallt. (Jag är fö så imponerad av polis och sjukvård etc. Ni som tycker polisen osv är naiv och långsam och oproffsig  kan dra något gammalt över er.) Lilla Räkan ringde och undrade om jag var okej, jag ville skynda mig hem till honom direkt, men fattade förstås att det skulle ta några timmar innan vi sågs.

Bara en halvtimme efter dådet var jag tvungen att försöka ta mig till Slussen för att hämta Pluttskrutten och Skorpan. Gick i ett lämmeltåg med andra stockholmare. Det var lugnt och nästan fridfullt, trots att det var kö på trottoaren och kravallpolis i gathörnen. Smsen från nära började droppa in, är ni ok, vi är ok, osv. Kunder från utlandet mejlade och bad om livstecken. 

Pluttskruttens och Skorpans buss kunde inte stanna på Slussen pga avspärrningarna, deras snälla proffsiga handlingskraftiga lärare promenerade med dem från Henriksdal hem till rektorn som bor på Södermalm, där jag efter en snirklig promenad tillsammans med en annan förälder hämtade upp dem. Pluttskrutten och Skorpan var mycket nöjda med att få vara HEMMA hos rektorn och satt uppflugna i hennes designsoffa i henna jag-tror-jag-dör-fina lägenhet.

Har försökt förklara för Pluttskrutten och Skorpan. De förstår mer än jag vill tro, de hoppas att jag ska säga att var ett misstag, en olycka, en full eller påtänd person som gjorde det. Jag vet inte säger jag hela tiden. Jag vet inte. Lilla räkan är såklart väldigt vuxen i det hela. Ändå har jag lust att be honom om ursäkt. Jag är ledsen att han ska behöva vara ung i en tid där så mycket går åt helvete. Även om han är stoisk i det hela. Och lite cynisk tyvärr.

Läser och hör det självklara överallt. Att terrorister vill att vi ska bli rädda, begränsa oss, börja hata. Att det vi kan göra är att bete oss som vanligt. Göra det vi vill. Gå ut, leva våra liv. Använda och njuta av vår frihet, annars vinner de onda krafterna. Och det är klart det är så. Men just nu vill jag inte alls leva mitt liv som vanligt. Jag är så förbannad. Rasande. 

Men det är klart jag kommer att lugna mig. Om bara en liten stund. Jag ska åka på aktiviteterna med barnen, vi ska resa som planerat imorgon. Jag ska leva mitt fria liv som så många före mig kämpat så hårt för att jag ska få leva.

Älskade Stockholm. Mörkrets krafter förlorar alltid i längden. Det vet du.

Vegan, oförskämd, lättlurad

Pluttskrutten har tagit steget att bli vegan. Det är helt hennes beslut och hon har funderat på det länge. Vi hjälper henne såklart och det verkar gå väldigt bra. Skolan har varit jättebra också, så kul. Jag har hakat på henne i veckan och ätit helt vego och jag måste säga att det känns grymt. Finns mycket att läsa på om och lära sig, baxnar lite över allt det finns djurdelar i som jag inte visste (många tandkrämer t.ex. Va?).

Träffade förresten en gammal kollega i t-banan idag som var så oförskämd att jag först inte fattade hur otrevlig han var. Som vanligt kom jag inte på förrän efteråt vad jag borde sagt. Morr.

Har förresten gått på tre aprilskämt idag. I Min häst och Bamse bl.a. Hur lättlurad kan man vara?

Harvar, löpning, Zaida

Hej på er.

För det fall ni saknar mig vill jag berätta att jag harvar på.

Jag har efter världens löparsvacka börjat jogga igen (sprang Tunnelloppet i Citytunneln i lördags, kändes jättebra men var bara 7,6 km). Tränade med det jag tror är Sveriges bästa löparcoach, Malin Ewerlöf, igår. Hon sa att om en t.ex. har mycket som tynger en mentalt kan löpningen gå helt kass. Förenklat: om en är en känslomänniska och är lyckligt nykär springer en oftast jättebra, har en problem på jobbet eller i sin relation går det ofta dåligt. Jag vet inte om jag är en känslomänniska men har haft mycket i huvudet på sistone. Inga katastrofer, no worries. Kanske beror det på det. Det, eller så har jag tränat för dåligt helt enkelt. Vi får se nu.

Och så kan jag inte sluta tänka på Zaida Catalàn. Jag funderar så mycket på de hennes och hennes kollegors sista dagar eller timmar. Blev de våldtagna, skjutna, levande begravda, torterade? Blev de dödade en efter en och fick de andra se på? Pratade med H om detta som sa att jag nog inte vill veta, det har han förstås rätt i. Förskräckligt alltihopa.