När jag var liten, för 800 år sedan känns det som, tyckte jag att mammorna var ett nödvändigt ont när jag hängde med kompisar hem. De fixade visserligen alltid middag och då och då också en sjysst efterrätt. Men vi var alltid tvungen att fråga mammorna om lov om en massa saker. Eller så fick vi försöka göra saker i smyg, men det gick sällan för alla mammorna kände sån’t på sig och dök alltid upp just när vi skulle låna smink, äta godis eller smyga in i något storasyskons rum.
Nu inser jag, med skräckblandad förtjusning, att jag är en kompismorsa. Fast lilla räkan och hans kompisar är fortfarande så små att de gör åtminstone ungefär som man säger. Eller så är det min barska styvmorsestil som skrämmer dem. Hemska tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar