Jolene

Lyssnade till Dolly Partons "Jolene" medan jag diskade igår. Det är en av de bästa låtarna genom tiderna. Alla kategorier.

Om jag av någon anledning skulle sommarprata någongång får ni påminna mig om att jag måste spela den.

Telia Felia lingonmos

Gårdagens samtal med Telias Kundtjänst:

Jag: Vi flyttade den 16 januari och har också flyttat vårt telefonabonnemang till den nya adressen. Men telefonen fungerar inte.

Kundtjänsttant: Nej. Den föregående hyresgästen har inte avanmält sitt abonnemang. Då kan Telia inte koppla in ert.

Jag: Men kan ni inte bara kontakta dem och säga att ni behöver koppla ur det gamla? De flyttade ut i oktober.

Kundtjänsttant: Nej. De betalar inte för abonnemanget. Då tar vi ingen kontakt. Det får du göra.

Jag: Men jag vet inte vad de heter. Kan du berätta det får mig?

Kundtjänsttant: Nej, de får jag inte göra.

Jag: Men jag skulle gärna vilja använda vår telefon. Vi betalar ju för abonnemang och flytt.

Kundtjänsttant: Men vi kan inte stänga av det gamla som det ser ut nu.

Jag: Det här är ju ett Moment 22.

Kundtjänsttant: Ja.

no milk today

Vi har fortfarande inget Internet hemma. Och ingen fast telefon. Och inga rullgardiner och inga garderober. Men en massa kartonger faktiskt. Och två tokiga ungar. Igår la Pluttskrutten sina nappar (ca 10 st) i olika ouppackade flyttkartonger. Jag har återfunnit 4-5 stycken. 

Allt reder sig. En sak i taget.

snusfylla

Nu har jag gått i två dygn och funderat på livet, varit tacksam för allt jag har och bölat för alla fina kommentarer jag fått.

Idag tog Pluttskrutten mig ganska bryskt tillbaka till verkligheten genom att svälja en av sin pappas portionssnusar. Jag vände mig bort från henne ungefär en sekund. Då passade hon på. Hon luktade till och med snus ur munnen.

Efter ett lite panikartat samtal till Giftinformationscentralen då jag informerades om att Pluttskrutten inte skulle stryka med men dock troligen bli berusad tog vi en promenad Pluttskrutten och jag. Efter en stund spydde hon ned sig själv, barnvagnen och mig. Sedan sov hon i två timmar. Som en tonårsfylla ungefär (minus spyan i barnvagnen då). Bara att vänja sig.

Tack

Sitter på Seven Eleven. Det var längesedan jag satt och surfade här; sist var jag arbetslös och utan dator och deppsingel. Så mycket bättre nu.

Tack för all kärlek ni skickade i era kommentarer på tio månader och tio dagars-inlägget. Det betyder jättemycket för mig. Nu sitter jag här och bölar. Ångrar lite att jag satte på mig mascara imorse. Eller skit detsamma förresten.

Nu måste jag ut i snöslasket och hämta Lilla räkan på fritids. Jag tänker gå därute på Götgatan och böla och vara tacksam för att någon däruppe såg mig och gav mig kärleken tillbaka och såg till att jag fick en galen, underbar familj. Tack.      

tio månader och tio dagar

Tio månader och tio dagar. Så gammal var Lilla räkan när hans mamma dog. Idag är Pluttskrutten precis tio månader och tio dagar gammal.

Kan inte ens tänka hur det skulle ha varit om det varit jag som inte fick vara med längre än tio månader och tio dagar. Eller om det var jag som miste min partner. När bebisen var så liten. Det är för stort och svårt för att ens försöka formulera för en ärthjärna som jag.

Jag tänker på Lilla räkans mamma ganska ofta. Jag kände henne inte och kan såklart inte veta vad hon skulle tycka om det jag ställt till med i hennes familj. Men ibland tänker jag att hon kanske tittar ned på oss från himlen och ser vad vi pysslar med. När Lilla räkan och jag pussas och kramas. Eller bråkar. Eller läser läxor eller är i simhallen eller läser eller kittlar varandra. Förhoppningsvis tänker hon att jag inte gör allting helt galet precis hela tiden.

kartonginferno

Nu har flyttlasset gått. Själva flyttningen gick överraskande smidigt.

Men nu. Allt är upp och ned och huller om buller. Jag har tvättat håret med såpa och diskat med flytande tvål. Igår hittade vi besticken. Och schampo. Hurra. Har fortfarande inte hittat mina skor och necessären med kontaktlinser och handkräm. Lilla räkan jublar för att "det är så mysigt med alla kartonger". Pluttskrutten har the time of her life och kryper in i flyttkartonger, river ut just inlagda kläder ur hyllor och käkar grus.

Fast just nu tar jag det med ro. Har smitit iväg från alltihopa och lånat en dator. Med lite tur försvinner någon av flyttkartongerna av sig själv under tiden.

snart drar jag ur sladden

Jag hatar verkligen att flytta. Eller det blir ju jättekul sedan, men jag avskyr den fysiska delen. Förberedelserna. Rensandet. Packa upp. IKEA. Bläh. Jag är priviligerad som har underbara släktingar och vänner som passar och härbärgerar oss och våra barn och kommer med glada tillrop. Men suck. Nyss sorterade jag kylskåpsmagneter. Så meningslöst på något sätt.

Ikväll drar vi ur sladdarna ur datorn och placerar den i lämpligt hölje. Med tanke på nivån på mitt tekniska kunnande samt mitt extremt dåliga flyt med allt vad it-support heter kan det dröja någon vecka innan jag är on-line igen. Jag ska försöka härda ut. Bloggandet är den bästa ventilen ibland.

Fridens liljor.

Plastmamman flyttjoxar

Planen för dagen var att vara riktigt, riktigt effektiv i mina flyttbestyr, som det anstår mina tyska gener. Resultatet? Sådäääär....

Förmiddagen ägnade jag åt att försöka jaga rätt på ett nytt däck till Pluttskruttens barnvagn efter en pyspunka i helgen. Turligt nog åtog väninnan Hellis sig att hämta däcket i barnvagnsbutiken åt mig (eftersom Pluttskruttens vagn inte gick att köra). Därefter gick Hellis och jag och käkade vår årliga jullunch*. Eftersom vagnen nu rullade på så fint igen tog gick vi en liten promenad efter lunchen. Eller vi tänkte det. Men det blåste så mycket att vi var tvugna att spana lite i några affärer.  Så det blev bebisklädesshopping istället för garderobsrensning.

Hoppla. Min tyska effektivitet är som bortblåst. Wish me bättre lycka imorrn.

* traditionsenligt äger denna lunch rum sista vardagen före julafton; 2008 års jullunch fick dock skjutas på till följd av kräksjuka och annat otäckt.

ps. Hellis och mina julluncher är värda ett eget inlägg tror jag. För några jular sedan satt vi och surade över singellivet och drack rödvin. Förra julen satt vid med gravidmagarna i vädret. I år satt Pluttskrutten och åt Naanbröd medan Hellis mönstergosse låg och sov.  Livet tar sig outgrundliga vägar.

taxiekonomi

I lördags lämnade jag tillbaka ett lass flyttkartonger jag lånat av Blonda Väninnan för ca. tre flyttar sedan*.

Eftersom vi inte bytt till vinterdäck och vår lördag var allmänt oorganiserad tog jag en taxi med kartongerna. Det är väldigt dålig ekonomi i en sån taxitur**. Men det är ganska dålig ekonomi i mycket jag gör, det mesta faktiskt, och just denna utgift kändes ändå ganska motiverad. Jag fick ju dricka kaffe med Blonda Väninnan, som jag inte träffat på evigheter, och hennes snygga kille!

Taxiföraren som körde mig klagade lite över stiltjen i januari. "Men", sa han sen, "sedan har man ju alltid kunder som transporterar flyttkartonger tvärs genom stan en lördag i början av januari".

HAHAHA! Jag är alla taxiförares drömkund. Jag räddar er januari. Please, ge mig rabatt.

*jag har flyttat ganska mycket på sistone; hoppas det dröjer läääänge nu

**tio flyttkartonger kostar 300 kronor, taxiresan kostade 200.

mammaknäppis

Metrobloggen krånglade så mycket så jag aldrig hann uppdatera min käcka bäst- och sämstlista igår. Skit detsamma.

Lunchen med Mammaväninnan var super. Hon har bott i Italien och lagar pasta så man blir alldeles till sig i trasorna. I övrigt satt vi och gaggade om våra bebbar, som vanligt. Det är så konstigt det där, med andra småbarnsmammor är det så enormt fascinerande att prata om bebisarna klädstorlekar, viktuppgång, sovrutiner och matningstekniker. Och jag är verkligen intresserad av svaret ("Jasså, har Bubblan storlek 74 nu."). Det är ju helt ointressant, egentligen.

Det är bara att konstatera att jag också har blivit en mammaknäppis. Fast jag försöker hålla mig i skinnet när jag träffar folk utan barn. För att inte riskera att bli helt och hållet idiotförklarad.

Dagens bästa

Dagens bästa (so far):

- telefonsamtal: Mammaväninnan som vill bjuda på lunch idag. Jag är lat men gillar mat. Me like.

- Pluttskrutten: att hon lekte ensam i ett rum i säkert fem minuter så jag kunde skriva några superviktiga businessmejl (not).

- Lilla räkan: att det verkade helt ok att börja skolan efter tre veckors jullov.

- idé: att jag (återigen) funderar på att försöka ta körkort.

Dagens sämsta (so far):

- flyttbestyr: att jag inte kommit igång.

-blogg: att Mia Skäringer slutat blogga.

- klädproblem: att mina täckbyxor ligger i en låda i källaren. Jag hittar inte ens till källarförrådet.

- nyhet: att bomberna fortfarande flyger i Gaza. Jag citerar Lilla räkan: "sluta tjafsa".

Fortsättning följer.

allmänbildning, vem jag?

När jag hänger med Lilla räkan inser jag hur oallmänbildad jag är (kan man ens säga så, oallmänbildad)? I dag har jag fått följande kunskapsfrågor som jag inte hade en tillstymmelse till svar på.

- Hur bildas gallsten?

- Var i kroppen produceras blodet?

- Om de bråkar så mycket i Palestina, varför kan de inte bara dela upp landet och sluta tjafsa?

- Vem kom på skrivstilen?

- Varför är det oartigt att rapa?

På samtliga frågor svarade jag: "Vet inte, vi kollar på nätet sen." (= mycket dåligt svar, bara snäppet bättre än "fråga pappa").

Om jag minns rätt har jag gått i skolan iallafall några år, men det är inte mycket som synes ha fastnat i min lilla hjärna.

powerwalk, my ass!

Nu är det bekräftat. Jag är en bakåtsträvande surtant.

Exempel: jag går och retar mig på att människor (ofta yngre än jag) använder engelska ord istället för svenska. Printer (isf skrivare) till exempel. Det finns tusen olika såna ord till. Men idag kom jag på ett som verkligen tar priset för en gammal gnälltant som jag: powerwalk. Lyssna: "Jag tog en powerwalk." Alla ska powerwalka, från Linda Rosing till en massa träningsexperter. Vadå powerwalk? Vad är det för fel på ordet promenad? Är det duktigare att powerwalka än att promenera?

Jag måste söka hjälp innan jag plötsligt en dag sitter och gnäller i Ring P1 eller något annat hemskt.

vardag, please

Jullov. Jag håller på att fika ihjäl mig. Mina promenader har reducerats till att lalla ned till Konsum och köpa mera julmust. Urk. Jag orkar inte flyttpacka heller. Nu vill jag ha vardag igen.

Kändismöte

Ok, jag erkänner. Det är lite spännande med kändisar tycker jag. Eller spännande, det är ju ett konstigt ord, men hursomhelt - lite imponerad/generad/berörd blir jag av att träffa eller rentav prata med kända personer. Härom sistens fick jag låna en Aftonbladet av Blossom Tainton medan jag väntade på pizzor på vår lokala pizzeria. Det är ju lite pinsamt men jag blev på något sätt glad av det.

Iförrgår träffade jag Alexandra Pascalidou - hon var supertrevlig och bjöd verkligen på sig själv  - som skänkte mig en kasse amningskläder. Hennes dotter fick ärva Pluttskruttens badkläder till en Thailandsresa. Fånigt, men av någon anledning gör det mig superglad att veta att Alexandras dotter kommer att plaska runt i Pluttskruttens badgrejer.

Såhär blir jag av Tainton och Pascalidou. Förstår ni? Skulle jag träffa en världskändis skulle jag antagligen falla i trans.

2009, kom igen nu.

2009. Må du bli ett lyckosamt år för världen. Nu bestämmer vi att det är det slut med krig och svält och elände. Inga mera barn och mammor och pappor som far illa. Inte en massa förgiftade hav och skövlade skogar. Okej?

Taxilycka

Hemfärderna från de nyårsfester jag varit på de senaste åren har ofta gått sådär. Timmar i kö i taxiväxeln. Evighetslång väntan vid busshållsplatser på nattbussar som aldrig kommer eller är överfulla. Runthalkande i partyskor.

Mina mest minnesrika hemfärderna är dels när väninnan J snodde en taxi framför en tio meters taxikö, dels när Blonda Väninnan helt sonika stoppade en bil på Skeppsbron och lät några förvirrade amerikanska collegestudenter köra hem oss.

Och så i år. Ett samtal till Taxi Stockholm. "Javisst, vi har en bil i området." "Javisst, det finns barnstol." "En kombi? Javisst." Det kallar jag taxilycka.