Lilla räkan och deras pappa är tillbaka. Äntligen. Hela flocken är samlad igen.
Lilla räkan såg riktigt världsvan ut när han kom hem, brunbränd, med vita sneakers utan strumpor och väskan lite nonchalant över axeln. Jag kände knappt igen honom. Men sedan, när han började redogöra för olika Simpsonsavsnitt och härmade Homer när han skriker efter öl och donuts, var han precis som vanligt igen.
Skönt.
Pluttskrutten började tjoa om vem som har snopp och inte klockan 05.15 imorse. Ämnet känns lite uttjatat, faktiskt.
Nyss hände det en liten brödrostningsolycka som fick brandvarnaren att gå igång. Jag har fortfarande hjärtklappning för det låter ju så öronen nästan sprängs. Och det är väl meningen.
Men jag undrar hur barn och deras sömn funkar egentligen. Ibland vaknar de av att man hostar eller öppnar en byrålåda. Nu slaggade både Pluttskrutten och Skorpan glatt vidare trots mardrömstjutet.
Nästan så jag får lust att elda upp lite fler rostmackor.
Lilla Skorpan myser i en 70talsoverall som hennes pappa hade som bebis. Jag laddar inför kvällens Animal police. Allt medan Pluttskrutten äter upp en kortlek.
Cancer. Denna vidriga sjukdom som skoningslöst skördar sina offer. Jag känner så många som dött i cancer, har haft cancer eller som har förlorat någon de älskar i cancer. Det tar aldrig slut. Jag hatar skiten.
För några år sedan läste jag om en tjej som hette Katie, som trots sin obotliga cancer genomförde sitt planerade bröllop med mannen hon älskade. Jag har tänkt skriva om henne men aldrig kommit mig för. Hennes historia måste hanteras varsamt.
Idag har Vimmelmamman skrivit om henne. "En doft av kärlek" skriver hon. Så fint och så bra. Läs om ni mäktar med.
Idag lyckades jag snika till mig en barnfri timme. Den ägnade jag åt lite rofylld shopping. Det var länge sedan. Vanligtvis smiter jag in på H&M någon gång när både Pluttskrutten och Skorpan sover i vagnen och rafsar åt mig lite saker från första bästa hylla. Nu hann jag till och med PROVA grejerna.
Det är vad jag kallar tisdagslyx.
Lilla räkan och hans pappa är bortresta. De snorklar med akvariefiskar och äter middag med beduiner.
Hörni, kom hem nu. Jag längtar efter er. Jag blir så knasig av att vara utan er. Ingen kan stoppa mig från att se en massa skit på teve så nu sitter jag och grinar till "Animal Police" på kvällarna. Dessutom blir jag lite mörkrädd och måste sova med hallampan tänd. Och så öppnar jag byrålådorna för att titta på era t-shirtar titt som tätt.
Skynda er hem. Pluttskrutten har hittat på en massa nya hyss som hon gärna vill visa er.
Jag har blivit manisk. Nu kan jag inte sluta surfa på ABBA-Frida. Gaah.
Hamnade förstås på Ratatas & Fridas "Så länge vi har varann". Det var en av de första låtarna jag gillade på riktigt. Som gick sådär under huden på mig. Nu, 22 år efter att den kom, tycker jag fortfarande den är jättefin. Med 80-talsrytmer och allt.
Vi står här trots allt.
Smulans inlägg om There’s Something Going On fick mig att börja googla på ABBA-Frida, eller Anni-Frid, Prinzessin Reuss Gräfin von Plauen som hon visst heter numera.
Hon är ju supersnygg!
Och aldrig trodde väl jag att jag skulle skriva ett inlägg om en ABBA-medlem.
Men så ytlig är jag visst.
När jag var på gymmet härom sistens tränade Linda Fodor där. Jag tycker hon är grym!
När hon snackade med sin träningskompis lät det som att hon skulle bli PT på den anläggning där jag tränar. Måste kolla upp det. Om det stämmer skall jag faktiskt fundera på att köpa några träningstimmar med henne.*
Fast vi är ju inte direkt lika i vår träningsambition. Men kanske kan hon inspirera mig att leva lite sundare. Bara jag slipper elände som hennes proteintårta. När jag ser sån't kan jag bara tänka på semlor och mjukglass. Just där kanske vi har skälet till att det är hon som tävlar i Fitness och inte jag.
*Oj. Jag kan inte riktigt smälta att jag skrev det där. Att jag kanske kan tänka mig att träffa en PT. Måste vara åldern, det också.
Det är faktiskt lite chockartat för mig att ha tappat rösten. Jag pratar ju jämt. Mina huskurer (choklad och kakor) har f.ö. inte hjälpt alls.
Pluttskrutten såg helt chockad ut när jag vid läggdags väste fram "När Lilla Anna var förkyld" och sedan försökte visksjunga "Sov du lilla videung". Hon somnade i rena förskräckelsen tror jag.
Samtidigt har Skorpan drabbats av en personlighetskris. Från att ha legat i babysittern och skratta förnöjt åt oss andra hela dagarna kan hon i princip bara tänka sig att antingen äta eller bli omkringburen. Fast hon verkar strunta fullkomligt i att jag inte kan prata.
Min bondförkylning har utvecklats till vad vår vän Bossa kallar smågrisinfluensa.
Det allra värsta med det hela är att jag tappat rösten. Eftersom Pluttskrutten inte förstår att en huvudskakning betyder "nej" har hon hamnat i något slags nirvana. Hon står upp i barnstolen, sliter av sig mössan och tömmer byrålådor, helt ostört.
Jag tror faktiskt Mammans man är lite nöjd med min plötsliga tystnad också. Vanligtvis pratar jag oavbrutet från det jag vaknar till dess jag somnar. Nu sitter jag här och svarar på frågor genom att skaka på huvudet eller göra tummen upp. Fast å andra sidan kan jag tömma hela skafferiet på kex och chokladpraliner utan att behöva förklara vad jag håller på med.
Dessutom tror jag chokladtryffel från Åre Chokladfabrik är bra för halsen.
Jag hann faktiskt med det jag skulle igår. Så helt överoptimistiskt var inte tidsschemat.
Tyvärr blev dock mitt engagemang i packningen sisådär, så jag glömde kontaklinser, smink och extra extrakläder till Skorpan. Turligt nog fick jag med mig glasögonen. Och det funkar ju att halka runt i Vasaparken osminkad. Mamman fixar en extra extratröja till Skorpan på sin lunchrast. Så. Lätt som en plätt.
Just nu sover Pluttskrutten middag. Skorpan hänger med sin morfar framför teven. När det är såhär känns det som en baggis att ta hand om båda småungarna själv.
Klockan är 13.47.
Jag ligger redan efter i schemat. Pannkakorna är fixade men jag har inte packat och har fortfarande på mig mysbyxorna. Om 23 minuter är det avmarsch mot dagis.
Yalla yalla.
Idag kommer min logistiska förmåga sannerligen att sättas på prov. Jag ska hinna med öppna förskolan, pannkaksstekning, packning, en 45-minuters bussresa samt sminkning och omklädning för ett jobbevent före klockan 16. Allt detta med två av våra tre tokiga barn - som skall amma och äta och sova och allt möjligt under tiden - i släptåg.
Håll tummarna för att tidsschemat håller utan att jag kastar syskonvagnen i Mälaren i ren frustration.
Jag har inte fått svininfluensan (ännu, kanske jag ska säga). Jag har en sketen bondförkylning. Nu blir ju jag som en kille när jag är förkyld, så det är faktiskt vääääääääldigt synd om mig ändå.
Jag är sjuk.
I alla fall enligt tysk definition. Jag har "temperatur" (37,6), inte feber alltså, ont i halsen (eftersom jag gått utan halsduk) och snuva (eftersom jag inte använder tofflor). Det är mycket mer synd om folk med tyskt synsätt. Alltså är jag sjuk. Men det struntar både Skorpan och Pluttskrutten i. Och Lilla räkan vill inte pussa mig för att han tror att jag har svininfluensan. Bu! Alltså: synd om mig.
Och tänk om jag har svininfluensan? Då kommer jag att smitta ned hela Södermalm och så är hela epidemin mitt fel. Scheisse.
Ända sedan jag härförleden kom på mig själv att prata om en 25årig kille som yngling har jag gått och grunnat på faktumet att jag - som min vän Per uttrycker det - är "pushing 40".
Jag upptäcker dagligen tecken på att jag inte är, hm, ung längre. Några exempel: jag tycker numera att jag ser mer än OK ut i mössa och gummistövlar, jag får ont i ryggen om jag inte styrketränar, jag borde tänka på vad jag äter, jag är betydligt äldre än personalen på Lilla räkans fritids, jag vet hur en kålrot ser ut. Und so weiter.
Sådär var det aldrig tidigare. Suck. Är jag på väg in i en ålderskris?
Det har tagit mig över 30 år att inse fördelarna med gummistövlar. Det är lite synd. Tänk så många höstar jag gått med dyngsura fötter helt i onödan.
Idag har jag chockat mig själv genom att baka bröd. Det händer endast ca. tre gånger om året, fast jag hela tiden skäller på utbudet, kvalitén och priserna på det bröd som säljs i butikerna.
Tyvärr lär det inte bli en endaste smula kvar till frukosten, vilket egentligen var hela idén med projektet. Nåväl.
På väg hem från fredagsutflykten.
Pluttskrutten och Skorpan sover sött på Nackabussen till tonerna av "California dreamin’".
Turligt nog hade jag regnskydd till vagnen. Inte till mig själv dock. Tyvärr. California dreamin’, som sagt.
Idag var Pluttskrutten på förskolan i flera timmar utan mig. Denna ocean av tid nyttjade jag till att lösa in en utbetalningsavi från postgirot. På 77 kronor.
Efter att ha irrat runt på halva Södermalm och letat efter en post eller en kassaservice eller vad det nu heter hamnade jag till slut på ett Nordeakontor. Efter att ha stått i kö en halvtimma upplyste mig en bankttant om att det kostar 35 kronor att lösa in en postgiroavi hos Nordea. "Men", viskande hon sedan, "på 7-Eleven tar de bara tio kronor". Efter en rask promenad till närmsta 7-Eleven var jag alltså 67 kronor rikare.
Hurra. Det räcker faktiskt till en Vickanbricka. Ingen kan säga att jag inte kämpat hårt för den.
Nu sitter Pluttskrutten och tittar på Teletubbies.
Inte riktigt i enlighet med waldorfförskolans pedagogik. Hoppla. Men det känns bättre än att hon ligger på golvet och ylar av hunger och utmattning.
Tror jag.
Pluttskrutten är på sitt dagis och äter lunch, omsorgsfullt tillagad på biodynamiskt odlade råvaror. Själv slafsar jag i mig tunnbrödrulle och dricker imperialistläsk på Daisy’s.
Fy skäms på mig.
Jag tycker den här brickan är stor humor. Det enda som avhåller mig från att köpa den är risken att folk inte skulle förstå ironin utan tro att jag är rojalist.
Jag ligger alldeles för lågt med bloggandet. Men hur ska jag hinna? När barnen sover eller sysselsätter sig själva sitter jag och broderar på mitt nya fina broderi. Jag har blivit besatt av korsstygn. När Pluttskrutten är vaken måste jag hela tiden svara på frågor om vem som har snippa och vem som har snopp.
Hjälp mig, någon.
Våra grannars lilla S dog när hon var 11 veckor.
Idag är Skorpan 11 veckor gammal, på dagen. Lilla S hade en medfödd svår ämnesomsättningssjukdom. Det har inte Skorpan, men jag kan ändå inte låta bli tänka på något annat än hur det vore om Skorpan inte skulle få leva längre. Hela tiden springer jag och kollar att hon fortfarande andas. Jag blir alldeles knasig.
Lördag kväll.
Jag åker spårvagn med två övertrötta barn. Klockan är kvart i nio. Det känns som om klockan är två på natten.
Skriv nu inte att barnen borde sova i sina sängar vid det här laget för det vet jag redan.
God natt.
Inspirerad av tillverkningen av Pluttskruttens namnlapp (som iofs min svärmor sydde klart, hoppsan) har jag nu hittat det perfekta broderiet till alla sega timmar på Pluttskruttens förskola nästa vecka.
Eftersom det tar en dag att brodera en bokstav för mig kan inskolningen gärna hålla på till jul.
ps. Broderikitet är från Fuldesign.
Det är något med sakral musik. "Pie Jesu" till exempel. Jag blir helt lugn och rofylld. Jag hade nog gjort mig bra som nunna.
Förra helgen försvann Lilla räkans, Pluttskruttens och Skorpans pappas mobil. Turligt nog ringde en trevlig yngling* upp häromdagen och meddelade att han hittat den.
Utan att tänka efter så mycket köpte jag en flaska vin till ynglingen som tack för hjälpen. När jag var på väg att träffa honom slog det mig att alla människor faktiskt inte dricker alkohol. Efter att ha läst Svenska Dagbladets artikelserie om alkoholism (se bland annat här) har jag börjat fundera lite på i vilka sammanhang vi berusar oss och varför. Jag kunde ju faktiskt ha hittat på något annat. Men så rotat är det visst i mig.
Hursomhelst tog han emot flarran. Om han inte dricker vin får han väl ge det till sin mamma. Som troligen är i min ålder.
Haha! Yngling får man bara kalla ca 25åringar när man själv är ca 40 och äldre. Så jag får det. Haha.
Jag kan liksom inte bestämma mig om jag tycker "Cornflake Girl" verkligen ÄR en bra låt eller inte. Den är nog bra tror jag.
Fast jag har fortfarande inte fattat vad en cornflake girl är, riktigt.
Sitter och youtubar och hamnade på Melissa Horns och Lars Winnerbäcks "Som jag hade dig förut".
Texten är så deprimerande. Nu överdriver jag inte eller hittar på. Jag har lämnat baby bluesen bakom mig. Jag har sovit ok. Jag har träffat en massa snälla människor idag. Den här texten är sorglig på riktigt.
Och alla har vi väl någon gång varit med om det som de sjunger om?
Lyssna själv.
Eftersom jag hade en så totalharmonisk föräldraledighetsdag igår blev det ett litet bakslag idag.
Pluttskrutten skojade till det genom att sova middag i 20 minuter isf en och en halv timme, som hon brukar. Resultatet blev sådär. Hon var helt manisk på eftermiddagen. Dessutom lackade jag ur på marathonblöjbyten och på att vara nerspydd hela tiden.
Turligt nog dök Mamman upp på kvällen och ordnade upp det hela. Mamman hade stora tålamodet med sig och läste Muminboken för Pluttskrutten cirka 16 gånger och lyssnade andäktigt på hennes blockflöjtstut. När alla barn somnat strök hon dessutom alla våra skrynkliga bordsdukar, skjortor och handdukar i ett huj.
Plötsligt förstår jag de där killarna som bor hemma tills de gifter sig lite bättre.
Innan vi gick fick vi en kasse sallad och kryddor av Näsbi som har kolonilotten bredvid lekplatsen.
"Det är sista skörden" sa Näsbi.
Idag hittade jag en liten undanskymd lekplats med magnifik utsikt.
Vi var alldeles ensamma där. Förutom Pluttskruttens tjoanden från lekstugan hördes bara vindens sus.
Detta är föräldraledighet de luxe.
Jag är så sugen på Nutella att jag inte kan tänka på något annat just nu. Det måste vara mina tyska ådror som gör sig påminda.
Nutellas slogan är fantastisk: "nutella - uppskattat av föräldrarna, älskat av barnen". Alla föräldrar som uppskattar att deras barn äter chokladkräm på frukostmackan kan väl mejla mig? Fast visst, äter man en hel burk får man ju i sig lite mer än en vuxens dagliga behov av vitamin B12.
Lilla räkan och hans kompis Affe får sitt eftermiddagsfika serverat på golvet bland legobitarna i Lilla räkans rum. På så sätt slipper de konversera oss vuxna och behöver inte heller uppvisa något bordskick.
Inget curlande här inte.
Jag växte upp i en liten och tajt familj, vilket är bra på väldigt många sätt. Alla blir sedda och hörda och står varandra nära. Ändå har jag alltid drömt om en stor familj. Igår när vi var på lilla Ju-Jus dop, slog det mig att min extended familiy nu liknar familjen Corleone i Gudfadern, iallafall i antal individer och ljudnivå.
En amerikansk väninna och jag diskuterade livets vändningar för en tid sedan. Fast hon inte är särskilt religiös sa hon: "God works in mysterious ways". Och det måste jag faktiskt hålla med om. För lite drygt tre år sedan var jag singel, inte dödens olycklig men inte särskilt glad heller. Och nu får jag plötsligt vara med i en norrländsk-stockholmsk storfamilj.
Guds vägar äro outgrundliga.
Det sägs att man blir lite korkad av att amma. Jag har hittills inte trott på det ett dyft. Ända till alldeles nyss, då jag försökte förboka en taxi till oss.
Vi är fem individer i familjen som alla ska åka taxi tillsammans: Skorpan reser i ett babyskydd som vi tar med oss själva, Pluttskrutten i en bakåtvänd bilbarnstol som taxiföretaget tillhandahåller, Lilla räkan sitter helt vanligt med säkerhetsbälte och sedan är det Lilla räkans, Pluttskruttens och Skorpans pappa och så jag. Vi har med oss barnvagn till Skorpan, paraplysulky till Pluttskrutten, skötväska och bärsele. Det tog mig fyra telefonsamtal till taxibolaget innan jag lyckades boka en stor bil med en bilbarnstol och ange vid vilken tidpunkt vi vill bli hämtade och vart vi skall åka.
Vart har mitt skyhöga IQ tagit vägen?
Fast jag lovat mig själv att inte surfa på Knickedickens mammas klädtips förrän imorgon gjorde jag såklart det iallafall. Nu vill jag ha allting! Den här till exempel:
Imorgon kommer jag att svisch svosch shoppa upp hela föräldrapenningen.
Ibland är lyckan inte många musklick borta. Tack Knickedickens mamma!
Alla kläder och bilder är från Boden i UK.
Eftersom jag byter femtielva blöjor om dagen tvättar och spritar jag händerna jämt jämt jämt. Därför ser mina händer för taskiga ut. De är liksom beyond narighet.
Tänkte först lägga med en bild på mina händer här men det skulle se för hemskt ut. Ni skulle inte vilja läsa bloggen längre för ni skulle bara kunna tänka på mina skurtantshänder.
Och jag ser ingen ände på det: jag kommer att byta blöjor i tre år till och jag hatar handkräm. Jag får börja gå på manikyr varje vecka. Som en annan Anna Anka.
Vi övar på blomnamn. Jag kallar alla blommor för "viol" eller "anemon" och Pluttskrutten kallar dem för "min" eller "hatt".
Tillsammans är vi oslagbara.
Har nu surfat runt en god stund efter en klänning att ha på Skorpans dop.
Mitt mål var en snygg omlottklänning. Tyvärr hade det gått mig förbi att omlottklänningar är sooo last year. Omlottklänningar finns visst bara på ställen som Haléns eller Lollopard numera. Och även om det är svårt att tro så finns det gränser även för vad jag sätter på mig.
Hilfe.
