Naturen/generna/ödet har försett mig med en ångvältskaraktär. Det betyder att jag - de allra flesta dagar - bara kör på. Över stock och sten. Den som inte gillar det får skylla sig själv.
För det mesta är det bra, tror jag. En gåva, rent utav. Då tar jag mig ganska smärtfritt över alla hinder. Men de där dagarna, när ångvältsstrategin inte riktigt funkar, vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig.
Då känner jag inte riktigt igen mig själv, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar