Jag är fortfarande halvt paralyserad efter torsdagens konfrontationer med mitt för flutna. Eller paralyserad är förstås en överdrift, men lite besvärligt tyckte jag allt att det var. Såhär var det. På förmiddagen träffade jag en snubbe som jag jobbade med för länge sedan. I dörren till huset där mitt nuvarande jobb ligger. Han är inte direkt är min favorit. Och jag är inte hans. Trots detta kallpratade vi i ca. 1,5 minut och bara det påminde mig om hur bra det är att jag inte jobbar där längre. Ett par timmar senare hamnade jag bredvid ytterligare en tidigare arbetsgivarrepresentant på en lunchrestaurang. Honom gillar jag, men han blev jättenervös och satt och skruvade på sig. I en timme. Som grädde på moset ringde Exet sedan på eftermiddagen för att berätta att det går bra för honom. Han gör så ibland. Men eftersom jag själv är så oerhört framgångsrik bryr jag mig inte. Moahahaha.
Men ni förstår. En sådan här grej i veckan vore liksom lite behagligare än tre på en och samma dag. Tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar