Träffade min vän E igår som nyligen adopterat två barn, jämngamla med Pluttskrutten och Skorpan.
Jag kan bara konstatera - ingen blir sig någonsin lik igen efter att ha fått barn. E och jag sågs för att vi tänkte att det kunde vara skönt med egentid osv. Allt vi gjorde var att kulspruteprata om våra barn, visa mobilbilder på barnen för varandra och fantisera om hur barnen kommer att vara när de är större.
Es barn har varit i Sverige i tre månader. Det är ju ingen tid alls egentligen. Hade svårt att hålla tårarna tillbaka när E berättade om storkillens längtan efter sina gamla lekkamrater och hans samtidiga förträngning av barnhemstiden, att lillkillens matallergier försvunnit* och att killarna vill ha dörrarna öppna på nätterna för så var det på barnhemmet.
E och hans fru J har verkligen slitit och väntat och hoppats. Så fantastiskt att deras barn kommit till dem nu.
* Det är tydligen vanligt att barnhemsbarn har psykosomatiska matallergier som försvinner när de kommer till adoptivföräldrar. Lillkillen fick eksem och klåda av citrusfrukter för tre månader sedan och nu dricker han färskpressad apelsinjuice. Svårt att begripa vilken välsignelse det är, på alla sätt, för barn att få en trygg familjesituation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar