Igår firade vi Lilla Räkans 13årsdag med släktkalas. Eftersom det är tre släkter inblandade och både Ms och Lilla Räkans släkter är ganska stora resulterade en kaffebjudning för de allra närmaste i att vi var 20 personer.
I grunden är det jättehärligt att vi har en så stort skyddsnät eller var man ska säga. Så många människor som står oss nära och är snälla och generösa. Jag tycker också att det på många sätt är enklare att umgås i släktsammanhang om man är många än om man är tre, fyra, fem. Det blir lite enklare med stora grupper, man kan glida in och ur konversationer, orkar man inte prata om en viss sak är det ganska enkelt att styra om samtalet. Men det är som att jag inte riktigt kan vänja mig vid hur många vi är. Jag är uppvuxen med en pytteliten släkt, ränderna går aldrig ur. Jag blir förvånad varje gång. Och helt slut kan jag berätta.
Men en sak ska ni veta, jag är så innerligt glad att jag brutit kedjan av ettbarnspolitik som rådit tre generationer före mig*.
*Det låter kanske lite drastiskt, jag vet att mina släktingar i tidigare led ville ha syskon till sina barn. Som bekant kan man inte planera allt här i livet. Vi bestämmer oss inte för barnlöshet, ofrivilligt singelskap, skilsmässor, dödsfall eller annan skit vi drabbas av. Men jag är iallafall glad att jag välsignades med tre barn i familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar