En del personer i min omgivning undrar "varför jag gör så mycket" för mitt bonusbarn, som att hämta och lämna, packa väskor och matsäckar, gå till simhallen, ordna lekträffar osv. Hela frågan är befängd. Det är inte så att det är en uppoffring direkt. Han är en underbar liten person, jag får jättekickar av att känna att han uppskattar att jag gör saker för och med honom. Plus att det nästan är lite chockartat för mig att känna mig uppskattad ("jag vill att du ska lägga mig" och liknande uttalanden räddar en i övrigt värdelös dag för mig). Sedan kan jag stilla undra hur mycket eller vad folk tycker att jag skall göra? Skulle jag säga att "äh, det är din unge, jag orkar inte tvätta/handla/fixa matsäck" skulle jag förpassas till avdelningen för värdelösa, känslokalla styvmödrar.
Ibland tycker jag det är knäppt hur mycket folk i allmänhet lägger i biologin. Skulle det vara mitt biologiska barn skulle ingen ifrågasätta varför jag tycker det är viktigt att packa gympaspåsar och köpa hem popcorn till fredagsmyset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar