Min egen helt ovetenskapliga undersökning av styv-/bonusfamiljer i olika konstellationer visar följande. Den mest otacksamma rollen i omgivningens (obs! omgivningens, den sanna och relevanta analysen sker naturligtvis inom den egna familjen, men likväl) kritiska granskning är att vara styvmor utan egna barn. (Men vad hon gnäller tänker nog många av er nu, och so be it men jag måste få detta sagt). Jag brukar tänka på hur det skulle vara om det var jag som hade ett biologiskt barn och träffade en ny man. Alla skulle äääälska mannen om han "hjälpte till" (är det inte ett vidrigt uttryck?) eller öht brydde sig. Men att en kvinna tar sig an mamma-/husmorsrollen är fullkomligt självklart. Men hon skall för Guds skull inte tro att hon någonsin kommer sitt styvbarn "lika nära" som om det vore hennes biologiska barn för det går ju som bekant inte. Och skulle hon sedan få ett biologiskt barn med styvbarnets far, så är det naturligtvis så att hon älskar sitt biologiska barn mer.
Jag överdriver inte ens nu, det här ÄR vad folk säger. Jag vill inte att folk skall säga att jag är "duktig" eller något annat tramsigt, jag får all bekräftelse och uppskattning jag behöver och mer därtill. Allt jag vill är att vissa besserwissrar skall lugna ned sig och försöka se att det inte finns några glasklara sanningar i de här sammanhangen.
Den bästa strategin är förstås att strunta i vad andra säger och göra sin egen analys av hur familjen faktiskt fungerar. För mig är det dock lättare sagt än gjort, jag finner det svårt att bortse från andras förväntningar och åsikter. Även om jag känner mig uppskattad, stark och säker på det jag gör i min egen familj. Ibland är det som om vissa människor inte vill att det skall fungera. Det vore på något sätt enklare för dem om de kunde säga "vad var det vi sa, det där med att ha en bra relation till sin styvmamma fungerar aldrig". Unite alla plastmammor därute!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar