mormor, del 1

Mina tankar far fram och tillbaka. Känns som det var sista gången jag träffade mormor. Kan inte förklara riktigt, hon kan ju mycket väl leva några år till. Men hon verkade så klar med sitt liv. Hon hatar att vara gammal och hatar att vara ensam och det är just ensam och gammal hon är.

Hon är från en svunnen tid. Hon föddes 1921 i en arbetarfamilj i Rotterdam. När hon var 18 år var det brinnande världskrig i Europa, ett år senare bombades Rotterdam sönder och samman. I den villervallan träffade hon mannen som skulle bli min morfar. En tysk soldat. Ni fattar. Jag begriper inte hur de tog sig igenom krigets och efterkrigstidens alla vedermödor utan att bli tokiga. Någon gång ska jag försöka skriva om dem på riktigt.

Nu sitter mormor ensam i en trea i Gottfridsberg och håller på att bli blind. Morfar är i himlen och väntar. (Fast morfar trodde inte precis på ett liv efter detta. När han och mormor pratade om begravningar och gravstenar sa han att han lika gärna kunde bli kastad i Stångån när han dog.)

Det var så mycket jag inte kunde förklara för mormor när vi pratade. Som varför man inte behöver vara "rädd för islam". Att det är självklart att män och kvinnor har samma ansvar för barn och hem. Att svältkatastroferna i Afrika delvis är västvärldens fel. Att jag var tvungen att skilja mig från Exet. Jag når inte riktigt fram längre. Det är väldigt, väldigt sorgligt.

Rotterdam efter tyskarnas bombningar 1940. Bild från Wikipedia.