Rättshaverist

Det här lär bli ett långt inlägg, men jag måste dela med mig av detta. Rättshaveristen i mig vaknade till liv härom dagen. Såhär gick det till:

På Lilla Räkans skola har de något som kallas skolwebben. På skolwebben kan vårdnadshavare logga in och boka och förbereda utvecklingssamtal åt sina små pyren. De kan också se om de små pyrena har ogiltig frånvaro och lite annat kul. Jag är inte Lilla räkans vårdnadshavare och kan alltså inte logga in på skolwebben. Men eftersom jag engagerar mig i hans skolgång tänkte jag i mitt stilla sinne att jag - med Ms samtycke - kanske kunde få förtroendet att få ett lösenord osv.

Följande drama i fem akter utspelade sig då.

1. Samtal med skolan

Jag ringde Lilla räkans mentor. Hon hade "ingen aning" om andra än vårdshavare kan få tillgång till skolwebben, men hänvisade mig till skolans IT-ansvarige.

Jag ringde skolans IT-ansvarige. Han hade "aldrig hört talas om" att någon annan än vårdnadshavare skulle kunna ha intresse av skolwebben. Sedan hänvisade han mig till skolwebbens IT-support på Stockholms stad.

2. Samtal med skolwebbens IT-support

Efter 10 minuter i telefonkön på Stockholms stad fick jag prata med en medarbetare på IT-supporten. Vi hade följande dialog.

Jag: Kan andra än vårdnadshavare få tillgång till skolwebben?

IT-snubben: Nej.

Jag: Varför? Kan man inte ordna det med samtycke från vårdnadshavarna?

IT-snubben: Nej.

Jag: Vem har bestämt det?

IT-snubben: Kungen.

Sedan hänvisade han till "den som är ansvarig på utbildningsförvaltningen". IT-snubben visste inte om det fanns en sådan person eller vad den personen kunde tänkas heta.

3. Samtal 1 med utbildningsförvaltningen

Efter 15 minuter i telefonkö och ett förvirrat samtal med stackars växeltelefonisten blev jag kopplad till utbildningsförvaltningen. Följande konversation ägde då rum:

Jag: Kan andra än vårdnadshavare få tillgång till skolwebben?

Tanten: Jag har inte tid att prata med dig. Jag ska på möte resten av dagen.

Jag: Kan jag få prata med någon annan?

Tanten: Ja, du måste prata med [namn].

Jag: Vad har hon för telefonnummer?

Tanten: Jag vet inte, du får kolla hemsidan.

Sedan la hon ifrån sig luren, utan att lägga på. Jag hörde då hur hon gick runt i personalköket och pratade med sina kollegor om att sockerpaketet var försvunnet. Sedan hällde hon upp kaffe. Då la jag på.

4. Samtal med växeln

Jag: Kan jag be att få bli kopplad till [namn] på utbildningsförvaltningen.

Växelkvinnan: Det jobbar ingen med det namnet på Stockholms stad.

5. Samtal 2 med utbildningsförvaltningen

Ett smärre sammanbrott följer. Sedan ringer jag Stockholms stad igen. Efter 10 minuter i telefonkö blir jag kopplad till utbildningsförvaltningen. En annan person än Tanten svarar och kopplar mig till en person som jobbar med skolwebben. Jag är nära på euforisk nu. Denna person berättar följande för mig

- att det för närvarande inte går att ge andra än vårdnadshavare som är folkbokförda i Sverige tillgång till skolwebben;
- att frågan är prioriterad då det finns barn som har vårdnadshavare som bor i utlandet, barn vars vårdnadshavare är sekretessmarkerade i folkbokföringen, barn som är placerade i fosterhem, barn med trasiga hemförhållanden där kanske någon annan anhörig kan behöva rycka in;
- att hon är tacksam för att jag ringde och att hon gärna vill att jag återkommer.

Min slutsats av det hela: Jag vill gärna att mina skattepengar skall gå till den sista personen jag pratade med. Ge henne gärna en löneförhöjning. Jag är inte lika intresserad av att sponsra personen som hänvisade till Kungen eller hon som letade efter socker och hänvisade till en person som inte arbetar på hennes arbetsplats.

Klart slut.