Med ovanstående rubrik tänkte jag att ni som inte orkar eller vill höra mer gnäll från mig helt enkelt kan strunta i att läsa mer. Fast egentligen, jag behöver kanske inte ursäkta mig för att jag gnäller på min egen blogg? Gnäller jag av mig här blir jag kanske också trevligare ute i verkligheten (inte säkert dock, ni som känner och umgås med mig får kanske höra ganska mycket gnäll ändå).
Hursomhelt. Min kollega C har spått att 2013 blir blodets år. Hittills kan jag inte säga annat än att hon verkar ha rätt. Jag är inte imponerad av det 2013 haft att erbjuda. Jag vet att allt är relativt och att 99,9 procent av världens befolkning antagligen har det värre än jag. MEN. Det är en sak som jag inte riktigt får ordning på, eller jag ser ingen riktig väg ur det, och det tär. Det kryper liksom in under mitt skinn och svärtar ner mina tankar och jag blir inte riktigt av med det. Ingen situation är hopplös och det är klart att jag inte har gett upp hoppet, men jag har just nu svårt att tänka alltigenom positivt.
Men om jag nu ska försöka få lite perspektiv på saker och ting. Min kollega och frände S är borta från jobbet några dagar för att ett av hennes barn opereras idag. Fick en klump i halsen när jag fick se en bild på honom i sjukhuskläder. Det är ett standardingrepp vad jag förstår och inget dramatiskt egentligen, men jag, som inte känner honom mer än litegrann, blir ändå lite darrig när jag tänker på det. Lilla pyret. Kan knappt föreställa mig hur föräldrarna har det.
Tack för er tid. Nu ska jag foka lite på annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar