Plastmamman skidar igen

Vi är på sportlov. Fjällstugesemester.

Det har varit ett jättebra första dygn. Resan hit gick bra, men jag var av någon anledning lite uppstressad och drömde natten innan att vi körde av vägen och att olika delar av familjen strök med. Fanns ingen anledning till oro dock, det var ett par-tre minusgrader, klart och soligt när vi körde. Men ok, nog om bilresan.

Idag har alla barn haft skidskola. Pluttskrutten tjöt av glädje och bubblande av iver att berätta om sina snälla fröknar, maskoten som hälsade  på och glasstruten man ska göra med skidorna. Skorpan tyckte hela skidåkningsprylen var helt förskräcklig (jag var med henne på hennes lektion, eller ja, vi gick efter halva) och var både rädd och ledsen. Inser att hon är ganska liten ännu (3,5 år) och dessutom inte den modiga och äventyrliga sorten. Lilla Räkan har åkt några gånger tidigare men nu har det verkligen lossnat. Jag lurade honom att åka i en röd backe och det gick jättebra. Lite stolt faktiskt, fast det är hans egen förtjänst.

Min egen åkning så... Hrm. Jag har inte åkt på sex år. Har fått låna världens ballaste off pist-skidor (otroligt generöst) med randonnébindning av min vän E. Alla skidlärarna såg helt impade ut när jag kom bärandes på dem. Kanske var de inte lika impade när jag sedan ramlade av rullbandet i knattebacken. Haha. Men iaf. Jag åkte en liten stund på egen hand när Lilla Räkan hade skidskola. Faktiskt lite förvånad att det gick helt okej. Jag är verkligen inte världens bästa skidåkare men tror jag åker stabilt (fast ganska brett mellan skidorna och med ankstjärt).

Dagdrömmer nu om en alpsemester. Ni vet de där soliga vinterdagarna, när man tar liften upp till någon topp på morgonen och sedan bara åker och åker och åker i kilometerlånga backar. Min strävan är att få hela familjen dit. Min gissning är dock att Skorpan behöver några år på sig för att uppskatta skidåkning från alptoppar.