Jahaja. Dagarna sedan min födelsedagshelg har ju sannerligen bjudit på reality checks, vill jag lova...
Vi hade besök av en representant från Ung Cancer på jobbet igår; jag var helt oförberedd och var tvungen att blockera allt hon sa efter bara några minuter. Hemskt egentligen att inte kunna ta till sig det bra och fina budskap jag tror hon ändå hade. Jag brukar inte alls vara sån. Lyckades pärla några armband och donera en slant iallafall.
Imorse var jag hos läkaren för en grej jag varit lite nojig för. Det gick bra, finns ingen anledning till oro över huvud taget. Men grät förstås en skvätt i väntrummet efteråt, av anspänningen antar jag och för alla dem som går därifrån med dåliga besked.
Min kusin J har nu återkommit om sin pappa S begravning. De har skjutit fram den till i sommar, så att släktingar från när och fjärran kan vara med. Det blir en borgerlig begravning (som jag inte alltid tycker blir så bra, jag saknar faktiskt Gud i de sammanhangen), men hela arrangemanget låter så klockrent som något S skulle ha planerat för sig själv. Många av dem som kommer har jag inte träffat på länge och jag ser faktiskt lite fram emot begravningen och att få sakna och sörja S kollektivt. Fira av honom.
Detta inlägg blir helt osammanhängande men det är precis så jag känner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar