Läste en artikel om syrianska flyktingar i Libanon i helgen och kan inte släppa tankarna på personerna i reportaget, på kylan, hungern, barnen, rädslan, ångesten. En höggravid 16åring som måste föda sitt barn i ett tält utan madrasser att ligga på och utan ved i kaminen. Undernärda småbarn, hålögda, tysta, håglösa. Förtvivlade vuxna som inte kan ta hand om sin familj.
Har skänkt en slant till Röda Korset idag och det var ju bra, men jag kan ändå inte sluta tänka på det. Och att jag borde göra mer.
Lite samma sak med tiggarna jag möter här hemma. Visst har de blivit fler? Jag vet inte vilka pappmuggar jag ska lägga pengar i, eller hur mycket i varje, ska jag se dem i ögonen, ska jag inte det? Sedan några veckor sitter en kvinna utanför ICA där vi bor. Hon ler alltid så vänligt och jag känner mig som en idiot där jag går och lyssnar på musik i min iPhone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar