Vi har en lång historia tillsammans och det är speciellt med människor man har barndomsminnen med. Och ungdomsminnen, för all del. Vi gick igenom så mycket tillsammans, vi hann med lekar i skogen, pulkarace, dockor, hemliga klubbar, övernattningar på landställen och påkissningar (dem stod jag för) innan vi blev tonåringar och ägnade oss åt att bli olyckligt kära i killar och älta det, dataspel, sjunga/yla låtar tillsammans, frisyrer, moppar, konserter, gemensam träning, utgångar i Stockholmsnatten, sexdebuter (inte jag då... jag är yngst i skaran och minns att jag nästan svimmade av avund när syrrorna plötsligt blev vuxna och hade pojkvänner och började plugga och jag fortfarande hade fiskbensfläta och gick i SKOLAN). Kort sagt, vi blev unga och sedan vuxna tillsammans. Ända upp i 25årsåldern umgicks vi väldigt mycket.
Det här vemodet är lite svårt att hantera, jag vet liksom inte vad jag vill med det. Jag är glad att jag vuxit upp med dem, de hjälpte mig faktiskt i tonårsvärlden och vi har haft otroligt mycket kul ihop. Det jag hakar upp mig på, tror jag, är att vi ägnade så mycket kraft åt att bli som alla andra för vi var så rädda för att sticka ut mer än vi redan gjorde och nu 150 år senare kan jag bara konstatera att vi är som alla andra. Det är förstås inget fel i det, men jag kan tycka att det är lite sorgligt att vi inte tillät oss att vara lite knäppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar