Lilla Räkan, Pluttskrutten och Skorpan var med, vilket kändes som ett genidrag såhär i efterhand. Barn - även Lilla Räkan, fast han är ganska stor nu - reagerar naturligt i så många situationer när vi vuxna inte riktigt vet hur vi ska bete oss. Lilla Räkan allvarlig, men ändå fri i sinnet på något sätt och så Pluttskrutten och Skorpan som fladdrade som två fjärilar över alltihopa, grät, skrattade, sjöng. Fint.
Farbror J och svägerskan M var också där, jag är så glad att vi har dem (och de är så snygga tillsammans, otroligt nästan). En f.d. granne jag inte träffat på 20 år, en Tyska Skolan-representant som ständigt växer i mina ögon, Konstnärinnan som jag tycker så mycket om men sällan hör av mig till. Snälla människor som kommenterar hur vackra barn jag har. Och vilken snygg man jag har. En person dristade sig också till att säga att M är mycket snyggare än Exet (vet jag väl).
Återigen känner jag så stor tacksamhet över släkten och vänkretsen vi har. Min egen familj är så liten så att mycket blir så skört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar