Det är helt omöjligt för mig att förklara och beskriva helgens förlopp och alla känslor hos alla inblandade men jag är tacksam och lycklig över att vi har starka band också i min släkt, som består av ganska få individer.
Vi människor konfronteras så sällan med döden, eller jag gör inte det iallafall. Jag tänker ganska mycket på döden och är egentligen inte så rädd, men den fysiska delen av döden, en döende och död människa, är så smärtsam.
Det är som att jag blivit pressad till randen av vad jag kan hantera. Men det gick. Jag höll ihop.
Pluttskrutten och Skorpan och jag har läst "Adjö, Herr Muffin" flera gånger senaste veckan. Pluttskrutten är helt övertygad om att döden - precis som det står i Herr Muffin-boken - antingen är en evig vila, och därför inget att vara rädd för, eller också innebär att man kommer till en bättre plats, och då är den något att längta efter. Jag tror också att döden är någon av dessa alternativ, och därför fridfull och lugn för den som lämnar sitt liv. Men en enda människa berör så väldigt många andra människor. Det är något fint i det men också något smärtsamt tycker jag. Svallvågor av sorg och förlust och deltagande.
Pluttskrutten och Skorpan och jag har läst "Adjö, Herr Muffin" flera gånger senaste veckan. Pluttskrutten är helt övertygad om att döden - precis som det står i Herr Muffin-boken - antingen är en evig vila, och därför inget att vara rädd för, eller också innebär att man kommer till en bättre plats, och då är den något att längta efter. Jag tror också att döden är någon av dessa alternativ, och därför fridfull och lugn för den som lämnar sitt liv. Men en enda människa berör så väldigt många andra människor. Det är något fint i det men också något smärtsamt tycker jag. Svallvågor av sorg och förlust och deltagande.
All kraft och tid vi lägger på våra relationer och så tar det bara slut en dag. Har tänkt mycket på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar