Jag tänker ofta att jag är så gammal nu att jag inte längre kan byta åsikter eller inställning, men tänk så är det inte! Det gör mig glad att jag faktiskt byter åsikt ibland, att erfarenheter och bra argument faktiskt påverkar mig.
Idag hände en (ytlig) sådan grej. Lilla Räkan och jag hamnade mitt i Marathonloppet i stan. När jag började springa regelbundet för ett par-tre år sedan (dvs oftare än tre gånger om året) tyckte jag att tio kilometer var sjukt långt och bestämde att jag skulle springa ett tiokilometerslopp och sedan abdikera från löpningen. Nu har jag sprungit två halvmaror (HEJA Plastmamman) och har - insåg jag idag - ändå börjat nosa på tanken att springa ett marathonlopp. Jag blev så inspirerad av alla duktiga löpare som sprang, joggade, gick, haltade, smög fram längs Odengatan. Fast det som tar emot är att man måste träna så otroligt mycket! Det går liksom inte att mysträna som jag håller på med. (Sedan kan jag också tänka på att jag var typ halvdöd efter Göteborgsvarvet och att ett Marathonlopp ju är dubbelt så långt = galet!)
Men det kanske inte är riktigt så att man måste träna fem pass i veckan och köra tröskelpass och intervallpass i månader? Jag skulle ju inte satsa på sub-tre timmar precis. Jag pratade med en löpare från Luxemburg idag (jag vet, jag håller på att bli galen, approcherar främlingar i tunnelbanan och börjar babbla med dem när Lilla Räkan är med, stackars barn) som hävdade att det inte är så blodigt det där med Marathonträningen. Han påstod att han springer litegrann året om och och sedan tränar hårt två månader före ett Marathonlopp. Fast han så VÄLDIGT fit ut. Well.
Men. Ikväll gäller ingen träning öht, utan godis, lite småjobb och laddning för en sak som jag inte kan outa än.
ps Mina nya idol rock-n-roll-löperskan sprang på 2:58 idag. Och hon är sliten och lite småskadad. OMG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar