Johan är död. Jag visste att han var risig, men trodde inte det var så illa. Jag kan inte påstå att jag kände honom så jättebra, men vi låg i sängarna mitt emot varandra i sex dygn på sjukhuset. Vi hann prata om träning, mat, sjukdomar, jobb, familj, uppväxt. Jag hälsade på hans fru. Det var Johan som lånade ut boken om Andrés luftfärd till mig. Vi pratade lite om den, om hur dumdristiga expeditionsdeltagarna verkar ha varit. Jag skrev en liten lapp och la in i boken. Jag vet inte om han hann läsa den. Min sista dag på sjukan smet vi från sjukhusmaten och köpte skräp i kiosken i entréhallen. Jag var lite nervig av att vara utanför avdelningen och Johan hade lite roligt åt det. Och nu lever han inte längre.
Ibland känns det som att så mycket är slumpartat. Jag fick en godartad cysta, Johan en dödlig sjukdom. Mina andra sjukhuskompisar har tumörer allihopa. Jag är frisk. Jag är tacksam och ledsen på samma gång.
Tack och lov var min väninna K i stan idag. Vi körde två favoriter i repris: picknick bestående av sushi och bubbel och sedan fotboll på lokal (en brassepub, ganska dålig stämning som ni säkert förstår efter kvällens match). Vi har pratat, uppdaterat oss, tagit igen. Skrattat. Vänner är en välsignelse.
Fick ett sms till nu när jag kom hem, från min sjukhuskompis Ulf. Såhär skrev han: "Njut av framtiden med din familj. Njut av livet."
Det ska jag göra, Ulf. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar