Post-kalas

Jahaja. Femårskalaset gick förstås jättebra. De flesta föräldrarna är urgulliga. Men jag förstår fortfarande inte varför vissa trodde att de var bjudna till ett familje-garden party, när det var deras dagisbarn som bjudits till ett barnkalas.

Solen sken, vi grillade korv på gården i sensommarsolen, Skorpan fick jättefina presenter (jätte), tårtan och kakorna blev riktigt bra (jag har inga konditorsanlag alls), Lilla Räkan skötte fiskdammen med bravur och, viktigast, Skorpan var jättenöjd. 

Men. En pojke sticker i gruppen verkligen ut. Jag tycker så synd om honom och är arg på hans föräldrar för att de inte hjälper sitt barn. Pojken får göra vad han vill hela tiden utan att få en enda tillsägelse. Under kalasets 2,5 timmar sa jag till honom tre gånger och M fyra gånger utan att pappan som var med reagerade (varken med oss eller emot oss). Vi sa inte till om smågrejer, utan när han sparkade på möbler, nöp andra barn, slogs, kastade leksaker, tog saker från andra, kallade barn och vuxna för bajskorvar, kissade ute på gården (sant) och ringde på hos våra grannar. Pojken är fyra år. Hans pappa reagerade som sagt inte överhuvud taget.

Jag tycker det är knäppt att andra föräldrar än pojkens egna måste sätta gränserna. Det är tråkigt att behöva visa barn till rätta inför deras föräldrar tycker jag. Lite kränkande för barnet också.  Det måste också vara tråkigt för pojken att bli utpekad hela tiden, det riskerar att bli ett stigma. Samtidigt som det inte går att ha t.ex. ett kalas där ett barn slåss och förstör för de andra. Suck suck suck.

Idag ska jag försöka hinna springa en runda med Favvogrannen. Har laddat med resterna av gårdagens kladdkaka. Den typen av uppladdning funkade ju utmärkt senast vi sprang, hehe.