Cornelis

Titt som tätt, sådär vartannat år, får jag någon slags Cornelis Vreeswijk-nostalgi. Så också nu. Har lyssnat på "Visa i vinden" och "Balladen om Fredrik Åkare" (inte den med Cecilia Lind, den andra, när han skiljer sig från sin fru och allt går åt helskotta) och låtit ett och annat tonårsminne fladdra förbi.

Fast allt han gjorde berör inte mig. Jag hatar "Hönan Agda" till exempel. Och alla de där visorna om Babette och Jeanette och allt vad de heter. Men jag har grinat till både den ena och den andra av hans visor. Fast det är ju knappast en mått på kvalitet, eftersom jag vissa dagar blir rörd till tårar av Kicki Danielsson. Jag gråter ju f-n för allting nu för tiden. Idag grät jag när Pluttskrutten inte ville sova utan fortsätta leka med sin bil och pep "bil, bil" mellan sina protesttårar.

Suck.

När jag var gravid med Pluttskrutten var jag mycket argare. Det var lite mer tillfredsställande att gorma åt folk och saker istället för att gråta hela tiden.