Lördagsmys med Lilla räkan.
Först hade vi disco med Pluttskrutten. Hon gillade Nuki Nuki. Sedan petade vi Pluttskrutten i säng (med kombon Max Bil, välling och sång). Sedan såg vi på "Harry Potter och de vises sten" och åt chips och drack läsk. När chipsen var slut somnade jag. Det måste pysa ut sömnmedel ur vår teve.
En riktigt skitdag. Bommade det ena efter det andra. Kom för sent till ett möte. Bossen var helt stressad. Och så vidare.
Fast kvällens avslut räddade dagen. Eftersom Lilla räkans och Pluttskruttens pappa skulle på en tillställning med sitt jobb idag hade jag lovat att lösa av honom hemma "runt halv sex". Tio över sex klev jag ut från kontoret och mer eller mindre slet upp dörren på en taxi som råkade stå där. Innan chauffören ens hann blinka skrek jag: "Kör mig till Södersjukhuset!" (vi bor där). Chaffisen, en man 50+, tittade på mig och frågade: "Är det bråttom?". "Ja, vad tror du?" skrek jag.
Han hann köra med gasen i botten en bra stund innan jag fattade att han såklart sett att jag var gravid och blev helt stressad av att jag skulle till SÖS. Hahaha. Jag skrattar fortfarande.
Lilla räkan är på lägerskola. Igårkväll när vi packade åt honom och grejade med sovsäck och kåsor och regnkläder blev jag lite avundsjuk. Det är kul och mysigt med campingliv ibland. När vi låg och pratade innan Lilla räkan skulle sova lät det såhär:
Jag: Jag önskar nästan jag kunde hänga med er på lägerskolan imorgon.
Lilla räkan: I sådana fall vill jag sova bredvid dig.
Jag: Fast om jag ska vara allvarlig, jag vet inte om trötta gravida mammor är så välkomna på klass 2 B:s lägerskola.
Lilla räkan: Äsch, du kan sitta med fröknarna och dricka kaffe.
Haha. Got ya!
Idag var Lilla räkans och Pluttskrutens pappa och jag på ett möte. Pluttskrutten var med. Hon var mycket underhållande. Efter att ha slaktat min plånbok och spritt plastkort över hela sammanträdesrummet började hon gunga på en golvlampa och rycka i stolarna. Lätt nervositet bland deltagarna.
Ibland önskar jag att jag också var ett år gammal och fick kuta runt i rosaprickiga strumpbyxor och tjoa på möten. Det är bara att konstatera att saker blir tråkigare när man är vuxen.
Om det är någon som undrar: det gick bra igår. M&P blev gifta. Idag vaknar de som äkta makar.
Såhär i efterhand känns det nästan magiskt. Först stod alla bröllopsgästerna och huttrade i snålblåsten. En halvtimme innan vigseln bröt plötsligt solen fram mellan molnen. Som en välsignelse.
M&P var så vackra när de skred fram längs grusgången till tonerna av A thousand beautiful things. När de bytte ringar och solen glittrade i allas ögon och äppelblommorna dalade ned från sina grenar tycktes världen plötsligt vara en ganska bra plats att leva på.
Vaknade med hjärtklappning efter att ha drömt att Skorpan fick förlösas med kejsnarsnitt. Det vill jag ju inte alls.
Insåg sedan att att det är imorgon jag ska viga M och P. Har läst och skrivit om mitt manus. Ändrat tillbaka. Har lånat kläder och skarfsar, skickat Mamman till biblioteket efter en bok, tvingat kollegor och vänner att lyssna på hur nervös jag är. Fast såklart det blir kul. Ja. Men jag är skitnervös. Alla minns en dålig vigselförrättare. Hu. Säg inget till M eller P om ni skulle träffa dem bara.
En av Pluttskruttens och Lilla räkans pappas bästa vänner var hemma hos oss när jag kom hem. Han mår inte alls bra. Han är nog den stabilaste människa jag känner. Nu satt han vid vårt köksbord och grät. Det snörper i mitt hjärta när jag tänker på det. Såklart det kommer att ordna sig för honom. Man vet bara inte hur eller när. Livet är så orättvist och svårt ibland.
Jag måste påminna mig själv hur priviligerad jag är. Inte inte glömma.
På lördag ska jag vara synnerligen aktiv i två väninnors vigsel.
Jag ska viga dem och vara toastmaster. Toastmasteriet känns i sammanhanget nästan trivialt. Men när jag tänker på att jag ska viga dem, och faktiskt säga orden "jag förklarar er härmed för äkta makar" blir jag alldeles varm inombords.
Jag läst just igenom mitt manus till vigselceremonin. Jag började gråta två gånger. Men det ska nog gå bra, ska ni se.
Vissa dagar är sådana att man redan när man vaknar hoppas att de snart tar slut. Idag har jag en sån. Bättre lycka imorgon.
Har "Try again" på repeat. En inte alls dum låt för mig idag.
De allra flesta dagar, 99 av 100 skulle jag säga, älskar jag familjelivet. Jag tar mig gärna an utmaningen att på någon timme få igång diskmaskinen, städa upp bland dagens skörd av utspridda leksaker, packa en gympaväska och få barnen i säng. Jag är oftast helt harmonisk när jag håller på, vardagspysslet blir som ett yogapass.
Men så är det den där hundrade dagen. Som igår. Läxtjafs, vällingvägran, tvättkaos och tandborstningsgräl. Total disharmoni som slutade med att alla var missnöjda. Mitt i alltihopa ringde en stackars Teliaanställd som ansåg sig ha en bokad telefontid med Lilla räkans och Pluttskruttens pappa. Efter att ha kört surtant-stilen med honom en stund kändes allt mycket bättre. Synd för honom men skönt för mig. Barnen somnade i ren förskräckelse tror jag.
Samtliga medarbetare har idag ägnat sig åt att recensera förra veckans konferens. Jag håller med om att den var lyckad. Men på nästa års konferens tänker jag se till att få röka, dricka sprit och svära. Det är lite segt att vara sådär äppelkäck.
Om vi skulle ta gemensamma kafferaster på mitt jobb vore dagens samtalsämne att en av våra kvällsreceptionister blivit den första muslimska Fröken Sverige. Nu sitter jag här och gläds åt det all by myself (som förresten är en kass låt).
Under helgens vårkonferens pratade Receptionisten och jag lite om våra första längre kärleksrelationer. Och våra första separationer.
Receptionisten sa en massa fina och kloka saker. Bland annat påminde hon mig om att "the first cut is the deepest". Så är det ju. Jag måste komma ihåg det nästa gång jag gräver ned mig i det förflutna igen. Att det gör mest ont första gången.
Jobbkonferens pågår. Lång finmiddag med dans igår. Under middagskonversationen råkade jag avslöja att jag bloggar. Nu hoppas jag att mina kollegor har annat att göra än att sitta och googla rätt på min blogg.
Jag är så trött så att jag är helt vimmelkantig. Ikväll väntar ytterligare en finmiddag. Jag önskar faktiskt jag kunde ta en drink. En seabreeze vore gott.
Idel lyxproblem.
Det tog inte lång tid för mig att bli som äldre tiders pappor; dvs. jag har noll koll på kidsen och det som händer hemma känns det som.
Jag köper fel blöjor, vet inte vilka kläder Pluttskrutten skall ha på sig och har inte fattat att Lilla räkan tycker att DS Light inte verkar mycket att ha längre.
Men jag är en mästare på att administrera Pluttskruttens dagiskö och att lämna in lappar till personalen på Lilla räkans skola. Och ännu så länge kan jag barnens personnummer.
Det är underligt hur mycket en gnutta sömna och lite solsken kan göra för mitt humör.
Inatt har jag sovit åtta timmar i sträck. Solen skiner. Mina deadlines svischar förbi och jag sitter här och småler åt alltihopa.
Jag hatar känslan av att ha vaknat på fel sida och att vara på genuint dåligt humör. Men jag tog mig faktiskt igenom arbetsdagen utan att lappa till någon.
Har bälgat i mig Berocca och Alvedon hela eftermiddagen. Skriv nu inte att man inte får dricka Berocca när man är gravid för då dör jag. Nu ska jag åka hem till min sovande Pluttskrutt och min säkert tevetittande Lilla räka. Och deras pappa.
Har sovit fem timmar i natt. Känns som två. Nu har ett stort projekt på jobbet som legat på is förstås dragit igång. Jag brukar gå igång på sånt.
Brukar.
Metrobloggens ung-mamma-hets börjar spåra ur.
Fjortisar som väntar trillingar respektive tvillingar. Och nu en påstådd tolvåring som väntar barn med en 22-årig kille som inte vill kännas vid henne. Om ingen av alla dessa "barn får barn"-bloggar är fejkad lovar jag att äta upp min MVC-journal.
Den där Waldorf-teorin om att barn ofta tar utvecklingssprång när de varit sjuka måste ju vara dagens sanning.
Lilla räkan har varit tvärsjuk i fyra dagar (hög feber osv.). Imorse stod febertermometern på 37,0 grader igen, varpå Lilla räkan hoppade upp ur sängen, ropade "hurra, jag är frisk och får gå till skolan" och krävde att få gå till skolan själv.
Fast jag länge längtat efter att han ska vilja ta sig till plugget på egen hand fick jag nästan lite magknip när han traskade ned för backen imorse. När han inte syntes längre fick jag verkligen anstränga mig för att inte tänka ut knasiga teorier om alla olika sätt han skulle kunna försvinna på under 300 meters-promenaden till skolan.
En så cool mamma är jag. Höhö.
Det är inte bara jag som är så trött att jag ibland somnar i de konstigaste sammanhangen.
Precis som att jag ibland får Cornelis-perioder lyssnar jag också i perioder konstant på The Knife. The Knife är skitbra tycker jag. Vet dock inte riktigt varför jag tycker det. Jag tror inte jag är någon eletronica-tjej "egentligen". Men det är något med Karin Dreijers röst som fångar mig. Och med soundet.
Videon till "Pass this on" är genialisk. En (f.ö. ursnygg) transa som dansar i en ful kurslokal. Jag önskar jag hade kommit på det själv. En annan av mina The Knife-favoritlåtar är "Marble house". Texten är fantastisk. Jag misstänker att låten är ganska mörk, jag tror den handlar om att vara fången i sitt eget fängelse eller något liknande, men av någon anledning blir jag glad på ett sorgset sätt av den. Lyssna någon gång så får ni se.
Sömn. Så viktigt, så skönt, så bra. Jag har - peppar, peppar - sällan svårt att sova. Tvärtom, ibland börjar jag längta efter att få gå och lägga mig redan när jag vaknar. Nyss råkade jag somna här i kontorsstolen. Vaknade av att avtalet jag höll i föll i golvet. Ooops.
Pluttskruttens och Lilla räkans pappa sover nästan aldrig. Eller ibland sover han förstås, men inte på beställning som jag. Eller när han själv vill sova. Det är så himla orättvist. Jag trynar på och han ligger vrider och vänder sig. Jag skulle bli helt provocerad om någon låg och råsov bredvid mig natt efter natt och jag var klarvaken. Men där är Pluttskruttens och Lilla räkans pappa är mycket generösare än jag.
Jag önskar jag kunde skänka bort några sovtimmar till honom. Här har du, liksom. Jag kan ta igen det inatt. Eller till vilken långfilm som helst. Eller på kontoret. Snark.
Under Lilla räkans tid på Waldorfförskolan fnissade jag ibland lite åt fröknarnas teorier om olika saker. Såhär i efterhand inser jag att de kanske har rätt i mångt och mycket.
De sa till exempel att barn ofta tar ett utvecklingssprång när de varit sjuka. Pluttskrutten har varit febrig och därmed helhängig i flera dagar. Idag, på sin första feberfria dag, har hon ätit en hel måltid med gaffel samt hörsammat uppmaningar som "torka dig runt munnen" och "stäng dörren". En slump kanske?
Fast Waldorffröknarna sa också - till barnen - att barnen, innan de föddes, stod uppe på regnbågen och valde sina föräldrar. Om det nu kan tänkas stämma så undrar jag allvarligt talat hur Pluttskrutten tänkte?
Mina förhoppningar att få drömma symboliska snart-kommer-bebisen drömmar som tydligen är så vanliga blir mindre och mindre. Inatt drömde jag att Pluttskrutten väckte sin kompis Gurra när de sov i samma rum, vilket resulterade i att det tillsattes en polisutredning för att utröna mitt ansvar i det hela. Medan utredningen pågick sprang Gurras mamma och jag runt på Sergels torg och försökte få tag i drickheroin.
Suck. Jag kommer aldrig att få drömma några ljuva fina förberedelsedrömmar.
