Har tillbringat helgen på landet och tankat sommar. Nu är vi solbrända och myggbitna och bräcktvattniga i håret.
Lilla räkan, Pluttskrutten och deras pappa stannar kvar på landet till imorgon. Fast vi ses om mindre än 24 timmar började jag gråta när jag sa godnatt till Pluttskrutten. Det sägs visst att folk blir känsligare när de är gravida. Jag är bara rädd att det är kroniskt för min del. Jag vet liksom ingen annan råd än att böla när jag blir rörd, ledsen, arg, vemodig, ja hela tiden. Vad är poängen med det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar