När jag var liten älskade jag att "hänga knäveck". Var jag än befann mig hittade jag en stång eller pinne eller något annat jag kunde hänga och dingla i knävecken i. Mamman har berättat att hon aldrig vande sig utan ständigt trodde jag skulle dimpa i asfalten, men att hon till slut bara slutade se på. Jag gav mig ju ändå inte.
Pluttskrutten, som jag tyvärr tror har fått stora delar av mina karaktärsdrag, har börjat uppvisa liknande tendenser. När jag kom in i köket förut stod hon och balanserade på högsta trappsteget på sin TrippTrapp-stol och sjöng. Eftersom ingenting av det jag säger i dessa lägen stoppar henne gick jag bara förbi och sa "hej hej".
Idag är stora Dolly Parton-dagen. Mina tuttar har vuxit till oigenkännlighet under natten. Skorpan är inte alls imponerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar