Trodde på allvar att jag skulle slippa baby blues denna gång.
Jag hade fel. Nu ikväll har jag gråtit för att Pluttskrutten kräktes vid läggdags, för att jag aldrig kommer att räcka till, för att Pluttskrutten är så entusiastisk och för att Lilla räkan är så fin och Skorpan så liten. Nu ligger jag i sängen och bölar för att Skorpan inte kan lova att hon inte kommer att dö.
Hur länge håller man på såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar