Mina vänner E och J har för bara några veckor sedan adopterat två barn. De hämtade sina söner M och I från ett barnhem där de bott i princip hela sina liv. M och I är jämnåriga med Pluttskrutten och Skorpan. M är året yngre än vad Lilla Räkan var när jag blev Plastmamman.
När jag tänker på det så minns jag så mycket. Minns de tankar jag hade om föräldraskap när jag lärde känna Lilla Räkan och blev helt förälskad i honom. Jag vet att jag tänkte att oavsett vad som händer med M och mig, oavsett min egen situation, så ska jag alltid älska honom. Jag antar att Ms och Is mamma och pappa tänker i de banorna nu. Kanske tänker de att det är märkligt att deras söner levt i ett annat land så länge, att de äntligen fått komma hem. Att det är en kärlek bortom alla gränser. Bortom vett och sans. Det är iallafall så jag älskar Lilla Räkan, Pluttskrutten och Skorpan. Helt besinningslöst.
Därför blir jag så arg och provocerad när människor - och det är alltid folk som inte har adoptivbarn eller bonusbarn och därför borde vara lite ödmjuka - med myndig röst säger att "anknytningen" till adoptivföräldrar är "svår" när barnen är äldre än ett år. Eller om det är några veckor som är gränsen. Det är precis samma snack som när träffade Lilla Räkan. Folk som tror sig vet vad andra känner och tydligen kan sia om framtiden.
Jag är inte alls bekymrad över Ms och Is anknytning till sina föräldrar. M sa "fina pappa" på svenska till sin pappa redan på planet hem. Fast han inte kan svenska ännu. Ni fattar. Dessutom undrar jag hur alla glädjedödare skulle reagera om det faktiskt skulle bli problem med anknytningen. "Vad var det vi sa?", eller? Och vad menar de - att det inte är någon ide att bli bonus- eller adoptivförälder för det går ändå åt pipan? Och varför skulle biologin göra att anknytning och kärlek och trygghet är helt problemfritt?
Jag bara undrar.
bli inte arg. vad det handlar om är att barnen alltid kommer bära med sig HELA sitt liv, även åren innan de kom "hem". På gott och ont. Naturligtvis kan adoptiv/bonusföräldrar liksom andra mycket närvarande vuxna jämna ut och kanske läka det som varit tugnt och dåligt innan - men det kan vara en större utmaning helt enkelt..och det tror jag det som antar den utmaningen är medvetna om för att det är så värt det för både barnen och föräldrarna. Alla är vi präglade av våra första år i livet. Alla mår vi bra av kärlek och förståelse.
SvaraRaderavad jag menar är att anknytning och kärlek inte är samma sak...
SvaraRaderaWord plastmamman! Det finns så mycket att skriva och fundera kring det här. Biologin tror jag är en hyffsat oväsentlig parameter för att ett liv ska bli problemfritt och kärleksfullt.
SvaraRaderararaK - men jag blir arg! Inte på faktumet att adoptivbarn ofta har traumatiska händelser bakom sig, det är ju ett faktum som är omöjligt att påverka. Det jag blir arg på är att så många (inte majoriteten, men för många) tar för givet att allt ska vara så svårt och gå så dåligt med adoptivbarn som är äldre än tio veckor gamla. Jag kan ju förstås bara tala för mig själv, och jag har inte adopterat barn som du vet, men tycker ändå jag kan relatera lite till det iom att jag blev bonusförälder till Lilla Räkan när han var 5,5 år. Jag fick så många knäppa kommentarer och får dem fortfarande ibland. Jag blir oerhört provocerad av männsikor som "vet" hur andra känner, som "vet" hur individuella barn kommer att reagera på olika saker och verkar ha svårt för att familjer kan ha det bra fast det inte är en klassisk mamma pappa barn-uppställning. Grrr.
SvaraRaderaok, hajjar!
SvaraRadera