the rump incident

Nu ska jag berätta. I fredags när jag var på en tjänsteresa tillsammans med en (kvinnlig) partner från Göteborgskontoret lunchade vi med en potentiell kund och hans revisor. Två herrar, ca 60. De var ganska trevliga, lite gubbiga, pratade om jakt och båtar och kallade oss ”vackra damer” osv. Egentligen på gränsen tycker jag, jag skulle aldrig säga ”vackra män” om och till män som jag lunchade med, men okej.

 

Partnern och jag var i alla fall i säljläge, pratade om vår byrå och allt vi kan göra för det aktuella företaget. Jag tycker vi var mycket professionella. Vet ni vad en av snubbarna gör? När vi står vid salladsbuffén så klappar han mig på rumpan! Bara sådär och utan någon som helst kommentar. Såklart blev jag så paff att jag inte sa någonting utan låtsades att det regnade. Nu efteråt har jag förstås kommit på en massa saker jag kunde sagt och gjort men det gjorde jag i alla fall inte.

 

Det är några saker som stör mig i det här. Att han bara gjorde det. Passade på, liksom. För att han kan. För att han är en man och jag inte är det. Jag beter mig professionellt och han beter sig som en tönt. Jag har pratat med några kollegor om detta, de flesta har förstås en massa bra input. Men många (kvinnor) berättar om liknande incidenter i termer av ”ja, ja, så är det”, ”sån’t händer” osv. Det gör mig ganska upprörd. Det är klart att jag inte är kränkt eller ledsen eller bedrövad av att en farbror klappar mig på rumpan på en lunchrestaurang men jag förstår inte varför det är någonting som ”händer” och som man tydligen måste räkna med.

 

Sedan har några personer också frågat om det inte var så att snubben bara ”råkade” göra det. Mitt svar är: Nej, han råkade inte. Det fanns inget  råka över situationen över huvud taget. Det hela är så absurt att jag nästa tror att jag drömt att det hände.