faktiskt

Pratade med Finkollegan om att söka stöd och hjälp hos sin familj och andra nära härom dagen. Vårt samtal fick mig att fundera lite.

Jag brukar inte ha svårt för att söka stöd och hjälp, men nyligen hade jag ett problem som jag - inser jag nu - borde ha pratat med någon eller några om, men det gjorde jag inte. (Det är inget dramatiskt, jag kan bara inte tuta ut det här. Det är inte problemet i sig utan min hantering av det som förvånar mig lite.)

Jag gick och nojade en del medan jag väntade på ett besked i frågan (nojandet var helt i onödan visade det sig, tack och lov). Jag tänkte - tror jag - att jag inte ville dumpa min egen oro på andra i onödan och att det var bättre att vänta tills jag hade klara besked. Men egentligen tror jag inte på det där, jag tror inte att ensam är stark och jag vet att mina nära hade klarat att hantera det. Plus att det onekligen hade varit bra med en ventil. Saker har en tendens att bli lite skeva och verklighetsfrämmande om man ältar dem för mycket med sig själv.

Faktiskt dumt av mig.