Hej hallå.
Igår, på lördagen, var jag helt slut. Inte på grund av sömnbrist utan som en följd av hela veckans anspänningar. Kroppen är inte som när jag var 25 år längre uppenbarligen (inte hjärnan heller, synes det mig). Men OK, det var lite för mycket på ett par fronter under veckan men allt gick bra, det får jag ändå ta med mig.
M såg till att hela familjen tog sig ut i det absurt vackra vårvädret. Efter en småbarnsanpassad promenad och fika vid vattnet i Hellasgården kände jag mig hyfsat normal igen. Väl hemma hakade jag på sportiga Favvogrannen på en lätt (faktiskt) löprunda. Det är så bra med Favvogrannen, vi står varandra nära utan att det är för nära, om ni förstår.
Sedan hängde vi hemma hela familjen. Hade kunnat vara en alldeles perfekt lördag om inte en infekterad och komplicerad konflikt bubblat upp till ytan. Jag har hamnat i en situation jag aldrig varit i förut. Jag har försökt att möta vederbörande, vänt andra kinden till, bett om ursäkt för allt ont jag gjort, det spelar ingen roll. Det är trasigt och förstört och det verkar inte finnas någon återvändo.
Min plan är att låta mig själv älta det här ett tag. Så länge jag behöver. Sedan ska jag resa mig och gå vidare. Den förlösande acceptansen. Jag är inte där ännu, men snart hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar