Läste en intervju med Malin Berghagen härom dagen. Hon sa en sak som jag har gått och grunnat på i flera dagar nu, nämligen "I min familj lämnar vi inte våra ex i sticket." Intervjun handlade delvis om hennes liv efter separationen från pappan till två av hennes barn. Jag vet och förstår att allt är och måste vara annorlunda när man separerar från någon man har barn tillsammans med, man tvingas att ha en relation vare sig man vill eller inte.
Jag hakade bara upp mig på uttrycket att "inte lämna sitt ex i sticket". Är det inte det man gör när man gör slut? Man vänder varandra ryggen - vi tar inte hand om varandra längre. Det är oerhört krasst och smärtsamt och sorgligt, men är det inte så det är? Jag har bara ett ex att tala om och, visst, vi har inga barn ihop, det är skillnad, jag vet. Men ändå. Vi hörs ytterst sporadiskt, mest för att vi båda vill höra att den andra har det bra tror jag, men det är ju knappast att ta hand om varandra. Sedan kanske det beror på under vilka omständigheter man skiljs åt, men jag skulle nog ha svårt för att känslomässigt involvera mig i någons liv när vi bestämt oss att inte vara ett item längre, gemensamma barn eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar