Fram till 2004 var jag per definition en andra generationens invandrare. 2004 ändrades definitionen så att endast personer med två utlandsfödda föräldrar omfattas av definitionen. Omständigheten att jag nu klassas som 100 procent svensk gör mig varken glad eller besviken. Den ändrar inte heller min egen uppfattning om mig själv, dvs. att jag är en alleuropeisk blandning. Fast jag funderar inte så mycket på det där i vanliga fall. Men under de perioder jag bott utomlands har jag plötsligt känt mig vrålsvensk och haft behov av att berätta för alla om hur saker går till i Sverige (oftast bryr sig faktiskt ingen) och varit noga med att upprättahålla alla högtider (som jag annars struntar i, Gustav Adolfsdagen och nationaldagen och jag vet inte allt). I Sverige är jag ofta noga med att påpeka att jag inte är helsvensk. Men nu är jag ju det, eller? Lite schizofrent det där. Som att jag alltid har ett behov av att definiera bort mig. Fast är det inte helt ointressant vilken nationalitet man har egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar