Läser just nu Pernilla Glasers "Robson" som handlar om hennes tid tillsammans med sin cancersjuke pojkvän Robson, som dog när de varit ihop i två år. Hade svårt att somna igår, låg och tänkte på alla jag känner som har gått bort. Räknar man bort gamlingarna, som på något sätt har rätt att dö om man ska vara krass, är det ändå en försvarlig mängd människor.
Jag såg en intervju med Kristina Lugn nyligen; hon sa att hon har fler vänner som har dött än vänner som lever. Det skrämmer mig. Kristina Lugn är 59 år. Jag inser att om folk fortsätter att dö omkring mig i samma takt kommer det vara likadant för mig om 30 år. Jag vet att man skall tänka att det inte bara är människor som dör, det kommer faktiskt nya också. Men just där på småtimmarna i natt kändes det ganska meningslöst att trösta sig med att ens barn får födas till en värld där alla bara dör ifrån en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar