Idag har jag strukit. Jag vet att de allra flesta vuxna människor stryker ibland, men jag har liksom aldrig fattat grejen med strykning. Men idag tog jag mod till mig - två påslakan, tre örngott och ett dubbelsängslakan skulle strykas. Jag vågade inte berätta för lilla räkans pappa att jag inte använt min strykbräda sedan jag separerade från Exet (drygt tre år sedan). Innan dess var jag inte heller någon strykfantast. Senaste gången jag gjorde ett seriöst strykförsök tror jag var när jag skulle överraska Exet med att stryka en skjorta åt honom. Det slutade med att det rann brunt vatten ur strykjärnet så det kom rostfläckar på hans skräddarsydda skjorta med monogram på. Ooops.
Hursomhelst, idag när jag strukit ett halvt påslakan (det tog ca. 20 minuter) sa lilla räkans pappa: "Du, det där är ett ångstrykjärn". "Ja, jag vet" svarade jag (fast jag inte har en aning om vad det innebär att ha ett ångstrykjärn). "Alltså, du häller i vatten här", sa lilla räkans pappa och visade en liten pip på strykjärnet. "Ahum", svarade jag och hällde lite vatten i strykjärnet. Sedan strök jag för allt vad tygen höll. Resultat blev väl sådär. När lilla räkans pappa gjorde sig ett ärende till Konsum passade jag på att knöla in lakanen längst in i linneskåpet. Troligen dröjer det ett tag innan ångstrykjärnet och jag blir kompisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar