hopplöst ute

Läste ett reportage om stil och mode i Morgontidningen i helgen. Där förklarades skillnaden mellan stil och mode. Sammanfattningsvis sades ens stil vara något personligt som består över tiden, medan mode är förgängligt och ändras hela tiden. Det framstod som mycket bättre att ha och bevara sin egen stil än att (försöka) följa modet.

Nu har jag börjat fundera lite över min stil. Jag vill framstå som "elegant sportig" men tror att jag snarare hamnar i tantvarningsfacket (trist kostym, tråkig topp, intetsägande skor, hästsvans, ni fattar). Nu när jag inte jobbar är min stil nog rätt odefinierbar - möjligen mjukisbralle-, kräk-på-axeln- och fettigt hår-stilen.

Vidare nämndes i reportaget några f.d. trender som nu är så fel att vi borde skämmas för att vi någon gång tyckt det var fint. Enligt den av tidningen rådfrågade experten är således 1) hippiestilen (mittbena, slarviga lockar, långa halsband och fransar på kläderna), 2) visa-magen-byxor och 3) döskalletryck felfelfelfel.

Det var länge sedan jag vågade visa magen (1993 eller nå’t) så det gör mig ingenting att det är no-no. Men jag måste erkänna att jag tycker Madonnas Ray of light-frisyr och indianhalsband är lite fint. Men då vet jag - hopplöst ute. Fast jag ids inte upplysa lilla räkan om döskallarnas utmarsch; stackarn skulle få rensa ur halva sin garderob (och sitt pennskrin och sina påslakan). Tur att han bara är sju år och därmed inte särskilt trendkänslig.