Men så konstigt det är att vara här hemma utan de andra. Någon timme eller så var det lite skönt (lite), men sedan började jag längta efter barnen. (Efter M också så klart :-) ) Svårt att förstå hur det skulle vara att leva utan sina barn. Jag antar att de som har det så vänjer sig vid det, för att de måste. Men tanken på att barnen skulle växa, leka, äta, sova, sjunga, bråka, skratta och gråta utan att jag är med är skrämmande och märklig.
Sprang förresten min första riktiga runda igår sedan i november. Asjobbigt och aslångsamt. Men det finns hopp. Hittade en ny låt som det gick bra att springa till också (otroligt infam text: "This time baby, I'll be bulletproof", men okej). Lyssnade på en del av p1-dokumentärs serie Narkotikalandet medan jag sprang också. Lyssna (ni hittar alla tre delar på www.sr.se/p1), hur bra och hur deppigt som helst.
Nu skall jag plocka upp mitt avtal igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar