teori

Just nu jobbar jag en del med en av Herrarna på kontoret. Vi har ett litet gäng av Herrar, som har enorm erfarenhet men också är lite gammaldags och omständliga.

Den här Herren har jag försökt uppfostra lite, så han har slutat mejla mig på småtimmarna och komma in i mitt rum med en massa handskrivna små lappar precis när jag håller på att packa ihop för dagen. Men han har verkligen några egenheter. Som att han t.ex. inte lyssnar. Det kan bli både frustrerande jobbigt och ganska komiskt. Och så tror han att han har världens personkännedom. Till exempel har han sagt några gånger till mig att "Du, Plastmamman, du har då verkligen inga problem med dålig självkänsla." Näha, vad bra då. (Säger jag inte till honom men borde kanske). Han vet också att jag är tidsotimist (är jag?) och en cool mamma (nä).

Men jag får honom också att öppna sig lite då och då. En bra dag berättar han lite om sin pappa som dog när han var två år och sin bonuspappa som han tyckte mycket om. Eller så visar han foton på sina barn som han är så stolt över.

Men häromdagen när vi åt lunch tog det ändå en lite knasig vändning. Helt utifrån ingenstans började han att berätta om alla näringslivstoppar han känt som tagit livet av sig. Hans teori är att män i höga positioner i näringslivet är vana att genomföra obekväma beslut och om de bestämmer sig för något så genomför de det, även om det är svåra saker (som att skjuta sig själv i huvudet, till exempel). Och så räknade han upp alla höga chefer han känt som skjutit skallen av sig med sina jaktvapen alternativt hoppat från tak rakt ned i asfalten. "Du förstår", sa han, "det här är inte killar som mår lite dåligt och tar lite sömnmedel och sedan MISSLYCKAS. Vill de något så gör de det."

Eftersom jag i vissa lägen inte kan hålla truten sa jag att det kanske ligger något i den teorin men att jag ändå undrar lite över de här näringslivstopparnas fruar och barn som kanske hellre hade haft en olycklig man eller pappa som inte lyckas i sitt självmordsförsök och kanske får ordning på svårigheterna.

Efteråt har jag tänkt att han kanske hade velat prata lite om sina kompisar som inte lever längre och hur svårt livet ändå är ibland. Istället för att att höra mig dissa hans teori?