Svårt när någon som står nära mår så dåligt. Önskar att jag kunde hjälpa, att det fanns saker att utföra som gjorde att det elaka och onda försvann. Men så är det ju inte. Det enda jag kan göra är praktiska saker och ha öronen öppna. Försöka säga bra saker.
Det viktiga är att "finnas där" säger alla. Visst finns jag där, förhoppningsvis underlättar det. Men jag kan inte ändra på sakernas tillstånd. Ibland önskar jag att vi vore konstruerade så att vi faktiskt kunde bära varandras bördor. Jag kan ta en del av det onda och bära det på mina axlar ett tag, så behöver inte du. Konstruktionsfel, Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar