Såg en del av en intervju med Sven-Bertil Taube igår, reportern undrade om hans föräldrar var jämställda. "Jaaa, då" svarade Sven-Bertil, "de var ju aktiva skapande konstnärer båda två". Men sedan kom det: "Fast Astri tog hand om hemmet och barnen, så hennes konstnärsskap fick förstås stå tillbaka. Men det fanns en ömsesidig respekt mellan dem". På frågan om han själv varit en närvarande far svarande han nej beträffande sina äldre barn och ja beträffande de yngre. "Fast Mikaela (hans fru) tar hand om hem och barn."
Suck. Jag blir så trött. Nu borde Sven-Bertils generation inte längre vara den normgivande, men jag ser inte att det skett någon större förändring. En manlig bekant, jämnårig med mig, är så stolt för att det viktigaste för honom inte är att hans barn är duktiga i skolan utan att de är lyckliga (för så tänker inga andra föräldrar, eller?). När en av mina smarta väninnor frågade honom om han varit pappaledig med sina två barn svarade han "nej, nej, nej, JAG kan inte vara borta från jobbet". Nähänä. Världen kommer aldrig aldrig aldrig att förändras om normen skall fortsätta vara som på Evert Taubes tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar