I fredags var det 13 år sedan min och Lillebrors fina pappa gick bort. Skrev en rad om det på Facebook och fick jättefin respons. Har så snälla och omtänksamma vänner.
Årsdagen av Pappans död är lite olika för mig olika år. Vissa år blir jag ganska ledsen. Andra tänker jag mer på allt som var roligt och fint och bra. I år ägnade jag mycket kraft åt att försöka att inte tänka på det, jag har det ganska hektiskt nu och ville liksom hålla undan. Detta resulterade i att det vid halv fyra på eftermiddagen bara brast. Jag började snorgråta (som min vän S skulle ha uttryckt det) i skrivarrummet på jobbet. Jag var helt oförberedd. En stackars yngre kollega kom in mitt i alltihop men var proffsig och diskret nog att inte kommentera utan gick bara ut.
Hela helgen har präglats av Pappan. Det har känts jättebra, men lite ovant. Han har varit borta så länge att jag inte längre tänker på honom varje dag. En vän (som aldrig träffat Pappan) berättade igår för mig att han ibland brukar köra ett av Pappans citat som jag tydligen nämnt för honom. Det känns på något sätt bra att Pappans bevingade ord lever vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar