Nu har vårt stora ärende dragit igång på jobbet. Jag både älskar och hatar när jag blir sådär uppvarvad av jobbet. Egentligen är det härligt att jag fortfarande tycker att det är så kul när det liksom bränner till, men jag blir ibland lite forcerad och otålig av att ha mycket att göra. Never mind. Kul med lite action.
Annars tycker jag att vi har bra flow i vardagen. Eller tyckte till för några minuter sedan när en granne ringde på och berättade att hon sett och hört en av småkillarna i huset övertala Pluttskrutten att visa snippan för honom ute på gården och att han dragit fram sin snopp. När jag tog upp det med Pluttskrutten sa hon att det var pojken som bestämde att hon skulle göra det och att han gjort det fyra eller fem gånger tidigare. Eftersom Pluttskrutten inte riktigt har koll kan det lika gärna vara två eller fyrtio gånger. Jag försökte prata med henne utan att verka för dramatisk. Till slut frågade jag henne vad hon tänker säga om pojken kräver att hon visar snippan för honom en gång till. "Jag tänker svara nej tack", svarade hon då. (Lite komiskt svar, nästan. Men något av mina försök till uppfostran verkar ha fastnat på min lilla Pluttskrutt.)
Inser att jag måste prata med pojkens föräldrar. De visar sig aldrig på gården, verkar vara borta mycket. De har fyra barn och jag har fått intrycket av att de är ensamma hemma väldigt ofta. Ni förstår. Suck.
Föräldraskap innebär onekligen fler prövningar än jag någonsin kunde ana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar