Har efter många år äntligen kommit mig för att läsa Glaskupan. Väldigt bra förstås, men ohyggligt deprimerande. På något sätt påminner den mig om min egen tonårstid (fast jag inte var lovande skribent eller deprimerad eller fick elchocker som Esther). Och så tänker jag att det är lite skräckartat att vi har tre barn som måste ta sig genom tonåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar