Det är mycket diskussioner om vård av dödssjuka barn just nu. Jag vill inte alls göra något inlägg i debatten. Men man måste betänka att det alltid finns flera sätt att se saker och ting på.
Idag grät jag så det skvalade när jag läste i Svenska Dagbladet om Per och Lena-Liisas bebis-Axel som inte fick bli äldre än två veckor. De beskriver den fantastiska vård de tyckte att Axel fick. Sedan grät jag ännu mer när jag läste Cordelia Edvardssons krönika om hennes son Daniel som dog när han var 11 år.
Som om Cordelia inte redan fått sin släng av världens elände. Jag hade ingen aning, Cordelia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar