Idag har jag varit sådär vemodig igen.
Jag tycker så många saker är sorgliga, särskilt saker som egentligen är bra, fina, roliga. Några exempel. Idag i mataffären hittade jag urgulliga minibananer som jag genast köpte till Pluttskrutten. Jag började nästan gråta där inne på Konsum. För att det finns en sådan fin produkt, för att jag vill köpa den, för att Pluttskrutten kommer att bli så glad, för att det finns barn som inte får minibananer fast de kanske vill ha.
Hemma vid middagsbordet satt jag och tittade på Pluttskrutten. Hon äter oftast på egen hand nu (obs! med händerna). När hon satt där och pillade i sin mat och blev sådär superglad för att hon tyckte maten var god började jag nästan gråta igen. För att hon kan äta själv, för att hon gillade det vi lagade, för att hon ännu inte vet att mat inte alltid bara är ett nöje utan kan vara ganska komplicerat. För att hon är ovetande om att hon har en freakad mamma som sitter och bölar för saker som är triviala.
Går det här att förstå? Ibland undrar jag om jag håller på att bli galen på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar