Jag har fastnat i att tycka allting är sorgligt och vemodigt. Några exempel: min mormor ringde igår för att berätta att en granne varit och fikat med henne. Det är ju jättebra egentligen, jag tänker bara att det är sorgligt att två gamla änkor som egentligen inte känner varandra dricker kaffe för att få tiden att gå. En kille jag brukar handla frukt av har börjat sänka priserna lite för mig. Det är väl bara toppen egentligen, men jag tycker att det är lite sorgligt, att han sänker priset för att jag skall fortsätta vara hans kund. Antingen "är det hormonerna" som alla säger eller så håller jag på att spåra ur på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar